Den allvetande författaren som på resande fot lägger ut texten om sina upplevelser kring världens tillstånd hör till litteraturens mest seglivade klichéer. Om bara världen lyssnade och inrutade sig efter hans perspektiv skulle allt bli nog så bra. Ja, han: oftast är denna tillrättaläggare en man.
För den polske författaren Andrzej Stasiuk förhåller det sig tvärtom: han vill bli invaderad av världen och förstå intrycken. Redan i den första meningen av hans nyöversatta bok På vägen till Babadag fastslår Stasiuk att skrivandet, berättandet – pratet – inget annat är än skräck för tomhet och ett sökande efter spår och historier som döljer den bortspringande, ”ouppnåeliga horisonten”.
I sitt planlösa resande söker sig Stasiuk till ställen där jorden är ”naken in till benknotorna” och där landskapet ännu inte suddats ut av alltför många främmande blickar. Det förödande förhållandet mellan landskap och betraktare är ömsesidigt, säger Stasiuk: varje blick på världen är flyktig och stirrar vi för länge för att fixera en springande punkt blir vi blinda.
Stasiuks egen horisont utgörs av östra Centraleuropa mellan Östersjön och Svarta havet – platser som efter Sovjetkollapsen förvandlats till de fria marknadskrafternas ”hjälpländer” och ”reservfolk”. I dessa avkrokar – ”där världens energi verkar tagit slut” och där ”almanackan inte gäller” – bor människorna mitt bland bergen, boskapen och hästkärrorna, samt en ”postindustriell växtlighet” av skräphögar och uttjänta ting.
I detta virrvarr av kulturer och språk är ingen så fri som romerna. Stasiuk är övertygad om att deras land- och statslösa existens och ”rörliga och ogripbara geografi” överlever vår egen: enligt en romsk gubbe som Stasiuk träffar skulle också romerna haft en stat, om det skulle vara bra till något.
I samförstånd med det resande folket skiter Stasiuk i vart han är på väg – men väl hemma igen undrar han vad han har upplevt, var han har varit och varifrån både han och stämplarna i hans pass kommer.
Helt följdriktigt blir bokens titelort Babadag ett uttryck för godtycke, själva motsatsen för avsikt och framkomst: "Babadag: två gånger i ett liv, två gånger tio minuter. Världen består just av sådana brottstycken, skärvor av en het dröm, synvillor, feberyrsel i en buss. Men biljetterna finns kvar.”
Stasiuks hudlösa kärlek för denna skrotfärdiga överloppsvärld och dess nödtorftiga ändamålsenlighet smittar av sig. Resultatet är en lika ljuv som dystopisk stämning av att det som håller på att försvinna ersätts av något som inte nödvändigtvis är bättre.
Det är lätt att dela Stasiuks förtvivlan över att den håller på att bli ”normal”, eller invaderad av den västliga kommersialismens meningslösa, plastiga förfalskningar och dess strävan efter att få allt att ”se ut som på film”.
Men det finns också andra filmer: Stasiuks blick på världen framstår som identisk med den ungerske regissören Bela Tárrs film Turinhästen, där armodets och gråhetens skalor under en omvänd skapelseprocess mörknar mot den becksvarta natten. Det är skönheten i denna europeiska skymningstimma som Stasiuk strävar efter att greppa.
Mycket märkligt för den i övrigt utmärkta översättningen är emellertid dess konsekventa bruk av det fullständigt olämpliga ordet zigenare. Även om Stasiuk, vars förhållande till romerna är närmast romantisk, själv i det polska ordet ”cygan” ser rättframma och klarspråkliga kvalitéer, är det ett ord med en annan klang än den svenska motsvarigheten. Precis lika lite som ett sydamerikanskt ”negro” motsvaras av det svenska n-ordet.
