Andas nu Håkan, stanna upp en stund i steget

ANNONS
|

Det var efter någon av de där galna spelningarna under det första eller andra året, förmodligen något slags tillfälligt turnéavslut. Jag minns inte exakt. Ialla fall skrev jag något i tidningen, som jag tyckte var omtänksamt, kring att Håkan Hellström kanske borde stanna upp ett ögonblick i steget. Hämta andan, ta in alltihop och fundera över vad han ville göra med både sig själv och musiken. Allt var så uppsnurrat och från mitt håll såg jag att det fanns många möjliga snedsteg och fallgropar att ramla ned i.

Efter någon vecka kom det ett vykort med en bild på något slags djungelfolk. Och så en lätt ironisk hälsning från Håkan om att han tagit en paus och anslutit sig till klanen på bilden. Isjälva verket var han förstås helt inställd på att rusa vidare och ta ut mesta möjliga från den där speedkulan som han på något märkligt vis lyckats gränsla.

ANNONS

I kväll spelar Håkan Hellström på Ullevi för andra gången. Och i morgon gör han en tredje konsert. Det kommer att sättas nytt publikrekord, allt annat vore otroligt. Den där farten han fick upp håller fortfarande i sig – sexton år senare. Håkan Hellström är landets i särklass största artist. Han gör som han vill, han är så etablerad man kan bli. Likt en Zlatan inom fotbollen kan han diktera villkoren. Och som en av GP:s skribenter noterade på Facebook – snart skaffar sig nog Håkan också en egen app som han kan kommunicera genom.

Som varande störst och starkast och mest älskade får både Zlatan och Håkan också en del kritik. Om Håkan har det sagts att det skaver när han från sin upphöjda position sjunger om rännstenar och revanscher. När Zlatan gör ett tillfälligt besök i Rosengård är det inte längre givet att han enbart möts med öppna armar.

En förklaring är förstås att det handlar om perspektiv. Avståndet upplevs som längre från parkbänken till Parc des Princes och Ullevi än tvärtom. Samtidigt säger det kanske också något om det Sverige som Håkan och Zlatan är med och formar, att det ligger nära till hands att prata mer om fallhöjd än om allas möjligheter att lyckas leva sina drömmar.

ANNONS

Pop- och rockmusik berättar nästan alltid om att lyfta sig själv, om att slå sig ut och upp. Frågan är ju vad man tar vägen sedan. När man nått toppen. Det finns många exempel på artister som gått vilse däruppe i glaspalatsen. Och de som inte gör det får hur som helst allt svårare att formulera de där romantiska texterna om flykt och om att ”vi har inte en chans, men vi tar den.”

För Håkan Hellström var Ullevi den ointagliga borgen. Nu är den hans hemmaplan. Så var tar han vägen efter det? Jag röstar för att stanna upp ett ögonblick, sedan ny skiva och klubbturné till hösten. Du kan väl skicka ett nytt vykort, Håkan, så jag vet?

ANNONS