America Vera-Zavala: Det enda vi kan kalla dem är barn

ANNONS
|

Hon har spelat musik för kronprinsessan Victoria på självaste nationaldagen. Det för­eviga­des i tidningen Metro med stor bild på en glädjestrålande gravid prinsessa som kramar om en omtumlat lycklig flicka. Men det ingen som såg fotot kunde gissa var att hon på den tiden levde ett dubbelt liv. Hälften gömd, hälften synlig. Nu ska hon utvisas.

Det finns barn i Sverige som lever i parallella verkligheter, eller kanske mer korrekt dubbla verkligheter. På dagarna går de i skolan, de har fritidsintressen och kompisar som de leker med och sover över hos. När de kommer hem till sina föräldrar är de gömda, det är då de kallas papperslösa. Barnen har rätt att gå i skolan men föräldrarna har ingen rätt att vara i Sverige. Barnen lever en vardaglig vardag i en extrem kontext – de lever i ständig rädsla för att allt när som helst ska avbrytas och de ska få åka till länder de inte känner till, vars språk är deras andraspråk och vars seder och bruk inte är deras.

ANNONS

Filmskaparen Gabriela Pichler (Äta, sova, dö) och jag har i några månaders tid följt två syskonpar, två bröder och tre systrar. De har alla levt i Sverige över fem år. Den ena familjen har under dessa månader levt gömd, den andra har för en stund blivit officiell och levt i väntan på besked från Migrationsverket.

Tillsammans med dessa fem barn har vi gått på teater och bio, vi har förundrats över Alexander och Påfågeln på Masthuggsteatern, häpnat över Cargo på Angeredsteatern och beundrat Blood on ice på Backateatern. Idén är att göra communityteater med de här barnen, vi skulle vilja att de fick stå på scen och berätta sin historia.

Första gången jag träffade bröderna tänkte jag att de såg ut som om de bodde i Askim. Prydliga frisyrer, rena och ordentliga sportkläder och ett pojkrum fyllt av fotbolls­affischer. Det som möjligtvis skulle kunna avslöja dem är deras sätt; inte en enda gång under den första timmen vi träffar dem bryter de ett mönster av artighet. De hälsar väl­upp­fost­rat, de kramar hövligt hejdå och däremellan är de ytterst respektfulla mot oss och sina föräldrar. Systrarna tar artigheten ett steg längre. Första gången vi träffar dem är de inte bara väluppfostrade utan också uppmärksamma och verserade.

ANNONS

Brödernas stora intresse i livet är fotboll, en sport som sträcker sig över klass- och nationsgränser. Systrarna drömmer om att bli symfoniker och spelar i El Sistema, en symfoni­orkester för barn, vars idé är att ta den klassiska musiken till mindre bemedlade barn. Vi skrattar högt när barnen konstaterar att de har träffat min stora idol Gustavo Dudamel, den världsberömde dirigenten, inte en utan flera gånger. Det är inte så många tioåriga tjejer som vet vem Dudamel är, än mindre har honom som idol.

Ordentligheten skär i hjärtat på mig. Jag känner igen mig. Vi levde aldrig gömda i Sverige men som liten genomlevde jag hela exilsituationen, jag var den äldsta systern som lärde mig språket snabbast och bäst. Som representerade familjen. Jag var så ordentlig, så duktig, så kontrollerad för att jag var undermedvetet övertygad om att om jag bara var allt det där så skulle allt bli bra, all oro försvinna, alla ekonomiska problem gå upp i rök och alla konstiga blickar och ifråga­sättan­den skulle upphöra.

Gabriela och jag intervjuade barnen för första gången under höstlovet. Den första av flera intervjuer som ska leda oss till en radioteaterpjäs och en scenisk gestaltning att visa upp på en scen nära dig. Vi frågade dem hur det är att vara gömda, att vara asylsökande, hur det är att leva dubbla liv. Systrarna var kortfattade och upprepade mycket artigt att de inte vill tänka på det där som gör dem ledsna. Pojken på 10 år, vi kan kalla honom Leo för han påminner mig om min gudson, pratade i två timmar och berättade om livet i detalj. Systrarna levde då med hopp om uppehållstillstånd, Leo och hans familj lever gömda utan papper. Olika barn har i olika perioder olika sätt att hantera sin egen situation.

ANNONS

Leo och hans familj flyttade 32 gånger förra året. Trettiotvå. Han kan Göteborg bättre än de flesta elvaåringar. Under hela den här tiden när de ständigt bytte bostad gick han i samma skola och tränade i samma fotbollslag. Kaos och trygghet sida vid sida. Leo är noga med att aldrig göra för mycket ljud när han är hemma. Skulle han råka sparka en fotboll så att en granne klagar och polisen kommer är det ju han som är ansvarig för att fyra år av hemligt liv går om intet.

Under dessa månader som vi följt dem har jag försökt tänka på vad jag ska kalla dem. Gömda barn? Nej, för de går ju i skolan. Flyktingar? Nej, för de flesta av dem är ju födda här. Svenska barn? Nej, för de har ju inget uppehållstillstånd. Det enda jag kan komma på är att kalla dem barn.

I veckan kom så chocken för systrarnas familj. Kanske väntat men ändå lika brutalt. Iett brev adresserat till den femåriga Rion som aldrig varit utanför Sveriges gränser förklarar Migrationsverket att familjen ska utvisas till sitt hemland.

Här skulle jag nu kunna förklara föräldrarnas asylskäl, berätta dramatiska vittnesmål om krig och historier om flykt. Men jag tänker inte göra det. Jag tänker inte heller gå in på alla juridiskt tungt vägande skäl som finns för uppehållstillstånd. De paragrafer som finns om synnerligen ömmande skäl, om barnperspektiv, om hänsyn till barn som finns till för att just sådana här familjer ska kunna stanna. Det får andra göra.

ANNONS

Jag kom hit som barn för att jag följde med min mamma. Så är det med de allra flesta små barn som kommer till ett nytt land. De följer med sina föräldrar, de har inget ansvar för föräldrarnas förföljelse eller föräldrarnas val men de drabbas likväl. Kan vi vända på steken? Tänka att om barnen har fötts i ett land eller kommit hit som bebisar och har bott i det här landet i många år, om de har gått hela sin skolgång i landet och har hela sitt liv där så kanske det är föräldrarna som ska få följa med barnen. Låta barnens land bli hela familjens land?

När jag nås av utvisningsbeskedet tänker jag på när jag var på teater med Rinora, den 12-åriga flickan som kramat kronprinsessan. Tack vare en generös teaterchef hade jag fått de bästa platserna till Doktor Glas på Göteborgs stadsteater. Vi var båda helt tagna av monologen och det var speciellt en scen, när Doktor Glas säger att Fru Gregorius sjunker ner i stolen efter ett negativt besked, som stannade i mitt huvud. Det första Rinora sa när de stående ovationerna klingat ut var: man kunde ju se de andra, trots att det bara var en enda människa på scen.

ANNONS

Och det är den scenen som spelas upp i mitt huvud när jag nås av utvisningsbeskedet. Jag ser en magnifik Krister Henriksson stå där och peka mot den tomma stolen och så ser jag varje medlem i Rinoras familj sjunka, och sjunka, och sjunka ner.

Kanske kan du hjälpa mig med vad de ska kallas? Dessa barn som är födda i Sverige, ­eller levt här i halva sina liv, som pratar perfekt svenska, som går i skolan i Sverige och spelar fotboll och instrument i Göteborg. Om dessa barn inte är svenska kan du då vara så snäll och säga mig vad de är?

Barnläkaren och professorn Henry Ascher och socialantropologen fil dr Åsa Smith genomför ett forskningsprojekt där de tittar på vilka strategier som barnen till gömda flyktingar använder sig av för att hantera vardagen. Inom ramen för detta projekt skrev Rinora (som då skrev under ett annat namn) ett brev som sedermera skickades till statsministern. Vi har fått tillåtelse att pub­li­cera brevet.

31 OKTOBER 2012

Till Fredrik Reinfelt och Victoria. Hej är en tjej som är 11 år och som går i skolan. Jag undrar varför det är jag som är gömd. Jag har vart i Sverige sedan jag har varit liten sedan jag har varit 5 år och nu är jag 11 år. Varför är det jag? Jag vill vara som alla andra och inte vara rädd för någon. Jag känner mig lite utanför när tillexempel mina klasskamrater kan göra saker som inte jag kan göra. Jag vet inte varför det är jag som får uppleva det här. Jag vill inte det. Jag vill leva som alla andra. Kan det inte bli en regel för alla som är gömda kan leva vanligt och vara fria och inte vara rädda för tillexempel polisen som går runt eller nån annan stans. Jag vill inte uppleva saker som jag inte ska. Jag vill inte gå runt och vara orolig eller rädd. Jag försöker att vara lugn och inte vara upprörd. Jag vill inte leva så här. Jag går i skola och i en musikskola jag vill ha det roligt. Och inte oroligt och stressande.

ANNONS

Snälla kan ni lyssna på mig och försöka göra någonting åt det. Jag vill leva vanligt. Jag vill leva som mina kompisar dom och alla andra jag vill göra saker som jag vill göra. Tack om ni lyssnade på mig, och snälla försök att göra nåt åt det, Premiärminister Fredrik Renfelt och prinsessan Victoria.

ÄMNET

Barnen som följer med sina föräldrar har inget ansvar för föräldrarnas val, men drabbas ändå. Kan vi vända på steken? skriver America Vera-Zavala.

SKRIBENTEN

America Vera-Zavala är dramatiker, aktivist och författare till boken Deltagande demokrati.

ANNONS