Torbjörn Flygts nya roman utspelar sig i en nära framtid i ett fiktivt centraleuropeiskt land, där regimen har stängt gränserna för flyktingar och samtidigt bestämt sig för att ”rensa landet, rena nationen” från dem som redan tagit sig in. Människor med ”främmande” trosuppfattningar och kulturer förvisas, tvångsplaceras i interneringsläger eller försvinner spårlöst.
Sent omsider har ”det internationella samfundet” reagerat mot de rasistiska utrensningarna och när diplomatin visar sig lönlös har man till sist intervenerat och sänt in militära styrkor i landet. Krig har brutit ut.
På en gård utanför samhället Oslow lever tonåringen Hart med sin mor, två äldre systrar, hunden Arc och åtta magra kor. Fadern är inkallad och befinner sig, så vitt man vet, vid fronten. Mullret från striderna hörs allt tydligare för varje dag. Kriget närmar sig. En kall vinternatt kommer en kvinna och ett barn – Farida och hennes sexåriga dotter Souraya – springande över snötäckta fält mot gården. Av allt att döma har de flytt från ett närbeläget interneringsläger. Familjen gömmer dem, med fara för sina egna liv, i ett lönnutrymme på vinden.
Det finns ett antal dramatiska, inte sällan våldsamma händelser i romanen Flyktvägar. Men det är ganska långt mellan dem. På de flesta sidorna händer just ingenting. Ändå är transportsträckorna ofta gastkramande, laddade på ett helt oförutsägbart sätt. Allt kan brisera, exempelvis huvudpersonen Hart, berättelsens högst opålitliga ankare. När som helst kan han släppa eller tappa taget, förlora kontrollen över vad som ska ske med de människor som han har lovat sin pappa att ta ansvar för.
Hart är en säregen person. Han har en medfödd missbildning, gomspalt, är harmynt som man sa förr, vilket har präglat hans liv. Från det han började skolan har han alltid mobbats och hånats, blivit kallad missfoster och snigelfejs. Han har haft svårt för att prata, gått in i sin egen tystnad och betraktats som enfaldig. Men som en av hans få vänner uttrycker det: ”du säjer inte mycket, men huvudet ditt är det inget fel på”.
Nej, Hart är både listig och stark, trots sina egenheter. Han räknar varje steg han tar och på kvällen plockar han fram anteckningsboken, noterar dagens datum och det totala antalet steg han gått. Han samspråkar ständigt med sin frånvarande far och bär på en svårkontrollerbar oro. När han blir nervös kan han inte sitta still och ger ifrån sig lika obegripliga som enerverande läten.
Ur Harts perspektiv skildras en omvärld i förvandling där intolerans, främlingsfientlighet och oresonligt våld har normaliserats. Han själv och hans familj – framförallt modern – är en motkraft, präglad av solidaritet och mod. Men så enkelt uttrycker sig inte Torbjörn Flygt i romanen. Där är gränserna mellan svart och vitt, vän och fiende, rätt och fel betydligt suddigare – eller snarare mer nyanserade. Komplexa skeenden gestaltas på ett lättläst och medryckande sätt samtidigt som de existentiella underströmmarna ibland bryter genom ytan och skvätter sitt skum över boksidorna.
