Jag har länge varit en av dem som ihärdigt försvarat det autentiska och självbiografiska berättandet. Jag har sällan sett några problem med att litteratur behäftad med ett löfte om att det är baserat på en sann historia, ofta är det som både säljer och diskuteras. Så länge den litterära kvaliteten bibehålls finns det ingen anledning att ifrågasätta varför vi väljer utlämnande personfokus framför de stora berättelserna. Så har jag åtminstone resonerat fram tills nu.
Nu har jag läst Alex Schulmans andra roman som, liksom debuten Skynda att älska, är självbiografisk. Istället för tillbakablickar mot barndomen placerar sig Att vara med henne är som att springa uppför en sommaräng utan att bli det minsta trött i en nära dåtid. De senaste åren beskrivs rakt och med en stundtals vasst självdistanserad ton. Språket gör vad det kan för att lyckas berätta någonting intressant. Dessvärre misslyckas det.
Detta är, mer än en roman, ett hopplock av blogginlägg, anteckningar och Schulmans sommarprogram från 2009. Långa stycken i romanen har jag redan både läst och hört. Jag vet, ärligt talat, inte om jag blev särskilt berörd av den här historien första gången jag hörde den och i romanform är den ännu mer oengagerande. Framför ögonen radas Schulmans liv de senaste åren upp. Alex Schulman separerar. Alex Schulman dricker för mycket sprit. Alex Schulman är med i ett kändisprogram. Alex Schulman har dödsångest. Alex Schulman blir kär och får barn. Jaha.
Det autentiska berättandet kan vara både viktigt och allmängiltigt. Påminnelsen efter att ha läst Att vara med henne är som att springa uppför en sommaräng utan att bli det minsta trött är att det också kan vara fullständigt intetsägande och cyniskt beräknande. För visst kommer romanen att sälja, oavsett om vi är många som läst det mesta förut.