I en diktatur är det inte bara protesterna som hörs. Tystnaden talar, och allt som sägs mellan raderna, det outtalade. Det är komplicerat för ett barn att hantera. Och för en vuxen.
Den spanska titeln, Formas de volver a casa, är mer mångtydig. Det finns många sätt att återvända hem. Att minnas och försöka förstå. I Vägen hem använder chilenske Alejandro Zambra, född 1975, skrivandet för att komma underfund med sin barndom och sitt lands historia. Han skriver sin roman, och i den om sitt romanskrivande. Och han skriver om den: hur han byter från första till tredje person, raderar ett trettiotal sidor, förtvivlar och dricker sig full.
Det börjar i Santiago 1985, Pinochet styr fortfarande. En stor jordbävning tvingar en nioårig pojkes familj och hela kvarter att tillbringa natten utomhus. Pojkarna skrattar och föreställer sig jorden som en hund som ruskar sig så att människorna flyger iväg som löss i rymden. Flickorna leker att dockorna är de enda överlevande. De gråter över sina döda ägare även om en av dem tänker att det är lika bra eftersom hon alltid har tyckt att den mänskliga arten är fruktansvärd. Maktkampen bland dockorna löser sig däremot snabbt – det finns bara en äkta Barbie. Pojken smyger vidare till brasan där de vuxna sitter. Funderar över vad hans föräldrar ser ut som, yrkesmässigt, och konstaterar att ens föräldrar aldrig riktigt ser ut som någonting: ”Man lär sig aldrig att titta på dem ordentligt.”
Zambra använder två röster, två varianter av jaget, nioåringen och den fiktive författaren som berättar om honom och hans familj. Han skriver om sina föräldrar och diktaturen, men mer från sidan än rakt konfrontativt. De fyra kapitlen, liksom de två kärlekshistorierna, överlappar. Ibland som lager på lager, ibland bara som upprepningar.
Språket är koncentrerat, rikt på innehåll. Mörkret hela tiden närvarande. Vägarna leder både hem och bort. Och vilse.
