Se till att du har den senaste versionen av GPs app, så att du inte missar några nyheter - uppdatera här

Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
Författaren. Hjärtat är bara en muskel är Kristofer Ahlströms tredje roman. Bild: Gabriel Liljevall
Författaren. Hjärtat är bara en muskel är Kristofer Ahlströms tredje roman. Bild: Gabriel Liljevall

Ahlströms roman en berättelse om längtan och våld

En erotisk skräckskildring, kallar Kajsa Öberg Lindsten Kristofer Ahlströms tredje roman Hjärtat är bara en muskel.

Bok

Roman
Kristofer Ahlström
Hjärtat är bara en muskel
Forum

Kristofer Ahlströms två tidigare romaner har varit intensiva psykologiska skildringar av relationer. De har handlat om familj, syskonskap och livslång prägling. 

I den tredje boken – Hjärtat är bara en muskel – är det en erotisk förbindelse som står i centrum – en intim relation mellan två människor som från början, och kanske hela tiden, är främlingar för varandra: Elisabeth – en litteraturberoende kvinnlig busschaufför som bor i förorten och bara kör nattpass och Isak – en frilansande manlig kommunikatör med oklara ambitioner och lägenhet i innerstaden.

Boken inleds ögonblicket efter en bilolycka. Isak sitter livlös, lutad över instrumentbrädan. Han hjärta har slutat att slå. Elisabeth sitter bredvid. Det är hon som är berättaren. Hon betraktar sina egna händers flagnande nagellack och beskriver vindrutans sprickor, den tillbucklade plåten och alla blänkande mynt som plötsligt ligger utströdda i bilen. Och kroppen, den dödes kropp, som hon "känner utan och innan", och därför inte behöver betrakta för att kunna beskriva. 

I nästa kapitel ligger Elisabeth på sjukhus. Hon börjar skriva ner alla sina minnen av Isak i en anteckningsbok, påhejad av Torbjörn – sjukhusets "sorgecoach", vars uppgift det är att trösta och hela hjärtan som hotar att brista. 

Genom Elisabeths berättelse får vi följa den hetsiga relationen mellan två främlingar som båda drivs av ensamhetens fantasier, och därför söker upp varandra.

Det är en berättelse om längtan och våld. Den är oförutsägbar, och därför kuslig. Aldrig kommer vi huvudpersonerna – dessa två egensinniga Stockholmsfigurer i lägre medelåldern – riktigt nära. Och det är oklart om vi borde känna sympati för dem. 

Ibland är berättelsen lysande: när den beskriver erotikens självbespeglande berusning – då den andre, som egentligen är en främling, förvandlas till en skimrande spegel för ett odödligt, allsmäktigt, strålande egocentriskt jag, som invaderar och ingjuter sig själv i denne andre. Och sedan den rasande förtvivlan, misstron, självhatet och ensamheten som inträder varje gång då berusningstillståndet avbryts, och främlingen åter förvandlas till en ogenomtränglig, obegriplig, och kanske till och med ondsint annan.

Detta räcker för att göra boken läsvärd. Men jag störs av några schabloniserade bifigurer som rör sig i bakgrunden: det är de känslokalla föräldrarna på Gotland, som gjorde Elisabeths uppväxt mörk. De stultar omkring som misslyckade, endimensionella försök att inympa en schysst, realistisk, psykologisk förklaring i den oförutsägbara, skrämmande berättelsen om en destruktiv erotisk relation.

Men bokens styrka är i själva verket att vi inte behöver lita på berättaren. Då får vi också en möjlighet att läsa denna erotiska skräckskildring med klarögd nyfikenhet – utan att behöva låta oss förblindas av vår egen gamla unkna och vanemässiga känslosamhet.

Mest läst