Se till att du har den senaste versionen av GPs app, så att du inte missar några nyheter - uppdatera här

Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
Kritik inifrån. I boken Våld och islam kristiserar Adonis och Houria Abdelouahed institutionen islam för att de verkligen bryr sig och för att det är en av vår tids stora kulturfrågor, skriver Torgny Nordin.

Adonis hårda ord mot islam

Adonis skräder sannerligen inte orden. Islam är, menar han, förknippad med våld sedan sin tillblivelse och våldet har under fjortonhundra år institutionaliserats och blivit en organisk del av maktapparaten, skriver Torgny Nordin, som läst nya boken Våld och islam.

Bok

Sakprosa
Adonis
Våld och islam – samtal med Houria Abdelouahed
Översättning  Pär Svensson
Volante

Ali Ahmad Said föddes i den syriska staden Latakia vid Medelhavets östra strand år 1930. Föräldrarna valde att namnge honom efter profetens svärson Ali, vilken var gift med Muhammeds dotter Fatima. Sedan många år tillbaka kallar han sig emellertid för Adonis – med franskt uttal - och det är som Adonis han är känd för den stora publiken i såväl Mellanöstern som i Väst.
Adonis, den ständige Nobelpriskandidaten, brukar beskrivas som den arabiska poesins store förnyare och modernist. Men samtidigt som han är en uttalad modernist är han överraskande upptagen av de arabiska folkens historia; hans lyrik blickar alltid bakåt i tiden samtidigt som den inkorporerar tidigarabisk och förislamisk kultur. Det kan förefalla motsägelsefullt, men så menar Adonis paradoxalt nog också att den arabiska kulturens framtid ligger i dess historia.
Den nya boken, Våld och islam, är ett löpande samtal mellan Adonis – som sedan många år lever i exil i Paris – och den fransk-marockanska psykoanalytikern Houria Abdelouahed, även hon verksam i Paris. Boken utkom först på franska i november förra året - ungefär samtidigt som Islamiska staten, IS, mördade ett drygt hundratal oskyldiga människor i ett av sina återkommande terrordåd.
Den arabiska vårens misslyckande, det pågående kriget mellan muslimer och barbariet i Syrien, Saudiarabiens angrepp på Jemen samt det faktum att tusentals muslimer är beredda att spränga sig själva i luften för att komma till paradiset är några av de teman som Adonis kritiskt analyserat och diskuterat i arabisk press, främst Al-Hayat, under senare år. Föga överraskande har han därför hotats till livet för sina idéer och lever idag under konstant dödshot.
Adonis kritik är en kritik inifrån; det är ingen ignorant islamofob som talar här, utan en tänkare som inte bara räknas till det arabiska språkets främsta, utan en filosofiskt skolad intellektuell med utomordentlig kännedom om arabvärlden, islam och Koranen. Och han skräder sannerligen inte orden. Islam är, menar Adonis, förknippad med våld sedan sin tillblivelse och våldet har under fjortonhundra år institutionaliserats och blivit en organisk del av maktapparaten. Det muslimska samhället frambringar fler religiösa än intellektuella människor, hävdar Adonis vidare och påpekar retorisk att ett sådant samhälle, fullständigt övertygat som det är om att besitta den absoluta sanningen, i själva verket bara odlar sin egen dumhet. Det är hårda ord som säkert kommer att tolkas som ett generalangrepp på muslimer, trots att Adonis uttryckligen och med skärpa betonar att det inte är människorna, utan islam som institution han kritiserar.
I boken samtalar Adonis och Houria Abdelouahed och ämnena spänner över politisk islam, korantolkning och religionens oförenlighet med frihet och demokrati. Åtskilliga av deras tankar är tänkta tidigare, av andra. Men kombinationen av bredd och djup samt inte minst det psykoanalytiska perspektivet formar sig till ett debattinlägg av ovanligt hög angelägenhetsgrad och vikt. Deras samtal är emellertid så samstämmigt att det stundom är svårt att skilja dem åt; ofta är det som om man lyssnar till en enda röst.
Att på knappt tvåhundra sidor avhandla islams förhållande till våld, varför islam i intellektuell mening varit på nedgång sedan mongolerna förstörde Bagdad år 1258 samt skälen till att filosofi och vetenskap sedan medeltiden knappt existerar inom islam är, naturligtvis, en grannlaga uppgift. Adonis och Houria Abdelouahed lyckas emellertid väl, även om det blir till priset av att islam stundom beskrivs på ett förenklat sätt. Det finns nämligen en tydlig tendens hos författarna att tala om islam som något mer enhetligt än vad den monoteistiska religionen faktiskt är. Dessutom, och det är en viktigare invändning, diskuteras islam som vore det ett eget handlande subjekt. Men islam är inget metafysiskt väsen, utan en tradition som hålls vid liv av levande människor. Glöms detta bort kommer den nödvändiga diskussionen obönhörligen att leda ner i skyttegravarna.
Adonis och Houria Abdelouaheds religionskritik är relevant inte minst när det gäller kvinnans underordnande och det sätt som islam skiljer det manliga och kvinnliga åt. Mer djuplodande och samtidigt mer kontroversiell är frågan om fiqh, den islamiska rättsläran som ligger till grund och styr såväl det religiösa som det politiska och sociala livet. Denna fråga diskuteras flitigt inom arabvärlden idag, även om det sällan rapporteras i västliga media. Somliga argumenterar för att en modernisering av fiqh är möjlig, medan andra, som Adonis, menar att en frigörelse i arabvärlden endast är möjlig om fiqh helt rensas bort. Han skriver: ”Fiqh har aldrig stått för vare sig frigörelse eller utforskande av filosofiska och vetenskapliga horisonter. Fiqh har varit en juridisk skola som följt och rättfärdigat den politiska makten och kalifatet.”
Författarna, vilka är uppfödda i islam och känner islam inifrån, avfärdas nu i arabländerna som kätterska och lydigt gående i Västs ledband. Av postkoloniala och identitetspolitiska företrädare i Väst lär de å andra sidan reflexmässigt avfärdas för att de kränker muslimer eller inte vet vad de talar om. Sanningen är snarare att Adonis och Houria Abdelouahed kritiserar institutionen islam för att de verkligen bryr sig och för att det är en av vår tids stora kulturfrågor, kanske rent av den allra största. Att de i stridens hetta går väl långt i den diskussionen må vara dem förlåtet. 

Se mer från - Bokmässan 2016
Mest läst