Se till att du har den senaste versionen av GPs app, så att du inte missar några nyheter - uppdatera här

Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
"Fiktion tar sin tid." I en nyligen publicerad intervju i The Guardian talar Arundhati Roy om varför det tagit henne 20 år att följa upp genombrottsromanen De små tingens Gud. "Fiktion tar sin tid bara. Det är ingen brådska. Jag kan inte skriva snabbare eller långsammare än jag har gjort", säger hon och lägger till att hon tror att hon började skriva nya romanen för tio år sedan, ungefärf. 
"Fiktion tar sin tid." I en nyligen publicerad intervju i The Guardian talar Arundhati Roy om varför det tagit henne 20 år att följa upp genombrottsromanen De små tingens Gud. "Fiktion tar sin tid bara. Det är ingen brådska. Jag kan inte skriva snabbare eller långsammare än jag har gjort", säger hon och lägger till att hon tror att hon började skriva nya romanen för tio år sedan, ungefärf. 

Överväldigande sprängfyllt och upproriskt av Roy

Arundhati Roy har skrivit en fantastisk historia full av symbolik och laddning, om våldets, fattigdomens och klyftornas Indien men också om kärlek och om kampen för Kashmir. Romanen är lika överlastad och överväldigande som mötet med Indien kan vara, skriver Monika Tunbäck-Hanson.

Bok

ROMAN
ARUNDHATI ROY
Den yttersta lyckans ministerium
Översättning Peter Samuelsson
Brombergs

Det tog tjugo år innan Arundhati Roy kom tillbaka med en ny roman efter den prisade debuten med De små tingens Gud. Men ingen skall tro att hon varit tyst. Hon har skrivit debattböcker som till exempel Kapitalismen – En spökhistoria, en bok skriven i vrede över sakernas tillstånd i hennes land Indien. 

I essäer och artiklar har hon gått till angrepp mot korruptionen, mot miljöförstöringen, mot dammbyggen, mot annekteringen av fattigas mark och mot rättsvidriga domar. Hon har demonstrerat och agiterat och själv betalat pris för det i olika rättsprocesser. Hennes engagemang har gjort henne berömd och älskad, men också betraktad som nationens fiende – av maktens män.

Hur berättar man en trasig historia. Genom att långsamt bli alla. Nej. Genom att långsamt bli allting. De meningarna, inte alldeles enkla att tolka, står att läsa på omslagets baksida till Den yttersta lyckans ministerium, flödande översatt av Peter Samuelsson. Framsidan pryds av något som liknar en gravsten, passande nog, ty romanen börjar på en muslimsk begravningsplats i Old Delhi. Och så mellan pärmarna: 451 sidor av trasig, konfliktfylld historia, där allt det som är Roys Indien – de fattigas, de korrumperades, de mäktigas, de modigas och de fegas – representeras av en handfull människor vi kommer nära. Ja, inte riktigt nära för Arundhati Roys styrka finns inte i persontecknandet utan i hennes upproriska förmåga att berätta medryckande, att beskriva miljöer och samhället, det pågående och det förflutna.

Delhi lever, luktar, väsnas, vältrar sig i rikedom och skriker ut sin fattigdom. Liv levs på gatorna och liv tar slut där. Skildringarna av våldets och fattigdomens, av kast- och klassklyftornas Indien är bara en sida av romanen. Den andra handlar om kärlek och vänskap, om mod och värdighet, om respekt och tillit i en opålitlig värld. Dessutom finns här berättelsen om kampen för ett självständigt Kashmir.

En av huvudpersonerna är Anjum, en hijra, det indiska ordet för transsexuella. Hijras lever ofta tillsammans i särskilda hus eller hijrasamhällen, så gjorde också Anjum en tid. Berättelsen om Anjum inleder romanen. Hon är gammal och lever på en muslimsk begravningsplats i Old Delhi där hon öppnat ett allt populärare pensionat med de flesta faciliteter, från tvättstuga till begravningsbyrå, dessutom finns skola för barnen i de fattigas kvarter intill. 
Det är en fantastisk historia med en stark symbolisk laddning. 

Efter ett tag vrider Roy historien bakåt och skildrar Anjums födelse, barndom, ja, hela hennes liv fram till miniatyrsamhällets framväxt mellan gravarna. Plats tar inte minst Anjums längtan efter barn. Hittebarn blir svaret på den längtan.

En annan huvudperson är Tilo, en ung arkitekt och människorättsaktivist och med henne tar Arundhati Roy oss till det Kashmir hon kan så väl, för vars frihet hon agiterar och om vars skönhet hon skriver så vackert. Tilo söker efter Musa, sin studiekamrat och kärlek. Han, frihetskämpen, lämnade Delhi och for hem till Kashmir med avskedsorden: ”I dag i Kashmir kan man bli skjuten bara för att man lever.” En mening som säger mycket om verklighetens villkor i det land där Pakistan och Indien alltsedan 1947 försökt att med våld ta över makten i vad som nu är en av världens längst pågående kriser. Här laddas boken med ohyggliga scener, från fängelser och från tortyrens rum, och Musa får vara representant för tusentals av de separatister, som offrat och offrar sina liv för frihet åt Kashmir. 

Berättelsen om Tilo, är en rikt broderad historia, där också två andra män som står Tilo nära får sina platser, sina berättelser, som bara de kunde räcka till en roman. Därtill dyker nya personer ideligen upp, där än den ena, än den andre berättar sin historia. Nog önskar jag att Arundhati Roy ibland stannat upp, stramat åt och sovrat.

Dessa fiktionens berättelser förankras i Indiens mörka samtidshistoria. In fogar Roy händelser som massakern på över 1 200 muslimer i Gujarat 2002 (flera dömdes så sent som för ett år sedan för delaktighet) eller som gasläckan från Union Carbides fabrik i Bhopal, som dödade runt 20 000 och som mordet på Indira Gandhi som ledde till att tusentals sikher mördades. Arundhati Roys ambition att ge kunskap är tydlig, att den ibland går ut över gestaltandet må vara hänt.

Den yttersta lyckans ministerium är förvisso en ”trasig historia”, men vad Arundhati Roy försöker göra är, inte att laga den, men att av många bitar foga samman sin kritiska bild av en verklighet som blir ”allting” på en gång och lika överlastad, överväldigande som mötet med Indien kan vara.

Kommer till Bokmässan

Arundhati Roy kommer till Bokmässan i Göteborg i slutet av september och gästar då också ett fåtal andra arrangemang, däribland Göteborgs-Postens författarkväll på Auktionsverket Kulturarena på Tredje Långgatan, fredagen den 29 september, då hon samtalar med GP:s Britt-Marie Mattsson om sitt författarskap. 

Mest läst