Det pratas mycket i Fredrik Önnevalls nya tv-projekt Bästa mannen. Ändå är det tystnanden programmets alla tre delar egentligen handlar om. Tystnaden mellan far och son, som tycks ärvas genom släktleden. Tystnaden mellan män och deras vänner och inte minst tystnaden som uppstår inombords när mannen inte förmår resonera, konfrontera och samtala med sig själv.
I rädslan, motviljan och oförmågan att gå på djupet står mannen och plaskar på grunt vatten och blir till slut bara blöt, kall och ensam. Då kommer inte sällan flyktmekanismerna - eller till och med våldet.
Fredrik Önnevall vill gräva i den svenska mansrollen. Han samtalar, springer, boxas och kramas med andra snubbar för att få svar på frågor om varför vi män fortfarande spenderar mindre tid med våra barn än vad deras mammor gör, varför vi är så programmerade på prestation, varför vi tar plats men inte ansvar och - kanske den svåraste och viktigaste frågan av alla - varför det är männen som står för våldet och övergreppen i samhället?
Klokt nog är Fredrik Önnevall hyfsat hård mot sig själv och inleder de tre programmen med att konstatera att han ofta jobbar så sent att han kommer hem efter att hans barn somnat. Visserligen för att sedan fara land och rike runt och spela in sin tv-serie men i alla fall.
Det skulle förstås vara lätt slå undan benen på Önnevall och påpeka att det är enkelt för honom, och verbala kändismän som Ola Salo, Björn Ferry och Musse Hasselvall som alla är med i programmet, att prata om manlighet, könsroller och synliga och dolda strukturer.
Men dels har även de somligt att brottas med, som Ola Salo som med glädje leker med de yttre könsrollerna, men får problem när det handlar om att välja bort utrymme på scenen och stanna hemma. Ja, pappa prästen var också borta mycket.
Med tanke på hur det ser ut i samhället, nej här finns inte utrymme för ”inte alla män-argument”, är det förstås helt nödvändigt att vi pratar om detta och Fredrik Önnevall bidrar verkligen. Men lyssna också på podden Björn och Navid där Björn Natthiko Lindeblad är ett betydligt spänstigare bollplank än psykologen i Bästa mannen.
Samtidigt har jag svårt att riktigt drabbas av Önnevalls program. Blöjbyten och vab-rättvisa är en passerad fråga, att vara pappa är ett betydligt svårare och långsiktigare arbete än så. Och jag känner inte alls igen den där tystnaden - tvärtom. Jag och mina manliga vänner pratar om allt. Och nej, jag har inga problem med att hålla om dem ordenligt.
Det här med att vara ensam stark köper jag inte heller. Att våga vara sårbar har för mig alltid varit en styrka, att låta sig vara känslomässigt beroende av andra människor en förutsättning för ett bra liv.
Gör det mig till en bättre man? Det vet jag inte. Jag hoppas det. Men vi har alla våra berg att bestiga. Så låt oss prata om det på vägen upp - med varandra, med kvinnorna i vår närhet och med barnen.
