Guldbaggar östes ikvällvälförtjänt över den uppfinningsrike Göteborgsfilmaren Johannes Nyholm.Hans förhandstippade favorit Jätten utsågs till bästa film, Eva von Bahr, Love Larson och Pia Aleborg prisades för arbetet med smink och mask. Nyholm prisades också för manuset till den fantasieggande, delvis animerade, sagan. Där frammanas, med sällskapsspelet boule som utmärkt metafor, vikten av att ibland söka sig till periferin för att förstå något centralt – om livet och dess mening.
Det är inte alltid att de som pratar högst, och tar mest plats, är de som sitter inne med de mest berikande perspektiven eller är mest värda att lyssna på. Även om det kan tyckas så i vårt förvridna medielandskap, där kvantitet så ofta gynnas på kvalitetens bekostnad.
På kvällens Guldbaggegala tänkte juryn dock lite tvärtom och smalare. Den stora skrällen blev att Måns och Felix Herngrens publiksuccé 101-åringen som smet från notan och försvann, hetast inför kvällen med sina åtta nomineringar, bara kammade hem ett enda jurypris: till Fredrik Nord för bästa visuella effekter.
Ahang Bashi, vars starka dokumentär Skörheten också nominerats till bästa film, fick i stället ta emot en Guldbagge för Bästa nykomling. Regipriset gick till Goran Kapetanovic för hans välspelade drama om krigsflyktingar: Min faster i Sarajevo. Maria Sundbom prisades, som väntat, för sin strålande insats som ensamstående, psykotisk mamma i Suzanne Ostens omtalade Flickan, mamman och demonerna.
Precis som jag hade hoppats vann Ita Zbroniec-Zajt också en Guldbagge, och det för sitt exceptionellt poetiska foto i Yarden. Inte helt otippat, eftersom hon var nominerad för två filmer av tre möjliga (även för Min faster i Sarajevo). Genom sin utmärkelse skriver hon nu svensk filmhistoria. Aldrig tidigare i galans historia har en kvinna prisats för sina insatser som filmfotograf – så det var ju på tiden.
Det här är dessutom bara början. Jag spår Ita Zbroniec-Zajt en lika internationellt framgångsrik karriär som hennes kollega Hoyte van Hoytema som inte bara filmat Låt den rätte komma in och Flickan utan även, på senare tid, Bondfilmen Spectre och Christopher Nolans rymdepos Interstellar.
Jag hade unnat Björn Olsson en Guldbagge för den suggestiva musiken i Jätten. Jonathan Silén kunde också prisats för sin roll som ledare och despot i Det moderna projektet.
Ändå är Anders Mossling ingenting annat än enastående som olönsam poet i Yarden. Kulturarbetaren som försöker bli kroppsarbetare men bara möts av hån och misstänksamhet när han som timanställd kommer innanför grindarna på sitt nya jobb: en omlastningsplats för fabriksnya bilar. Hela 2016 bar jag med mig minnet av hans plågade ansikte, medan han drogs allt längre ner i alienation och själslig misär.
Filmen har ett antal riktigt obehagliga förnedringsscener, bland dem kulturarbetarens slutgiltiga kapitulation inför systemet: hur han går med på att inordna sig arbetsplatsens angiverisystem för att på så sätt få tillbaka jobbet och kunna köpa en platt-tv åt sin tonårsson.
