Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

    Den här artikeln ingår för dig som är kund.

    Nära samarbete kan rädda placerade barn

    De allra flesta familjehem gör ett storartat arbete. Men för att kunna lyckas behövs ett brett stöd och samarbete, skriver Carina Håkansson.

    Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

    Missförhållanden för omhändertagna barn och unga i fosterhem rapporteras återigen. Förfärande uppgifter om barn och unga som lämnas utan uppföljning och kontinuerlig kontakt med socialtjänst eller annan som ser till barnets bästa.

    Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

    Att både barn och familjehem lämnas åt sitt öde är snarare regel än undantag. De förutsätts ensamma klara det samhället tidigare misslyckats med.

    Hur ska man förstå denna underlåtenhet som pågår och har pågått i decennier? Är det för att de barn och unga som placeras oftast kommer från fattiga familjer, både ekonomisk, socialt och språkligt?

    Beror det på att vi som arbetar med familjevård inte har tillräcklig status och självförtroende? Eller har det att göra med fullständigt orealistiska förväntningar på i grunden helt vanliga familjer – de som kallas familjehem?

    Förutsätter stöd utifrån

    De allra flesta familjehem gör ett storartat arbete. De öppnar sina hem och hjärtan för barn och unga som livet farit hårt fram med. Mötet är inte enkelt, mycket misstro och skillnader ska överbryggas. Detta arbete tar tid och förutsätter att någon utifrån finns med.

    När ett barn eller en ung människa omhändertas och placeras i ett annat hem finns starka skäl. Det som professionella hjälpare och samhälle tidigare inte klarat, förutsätts familjehemmet nu klara av, och detta utan tillräckligt stöd och hjälp vare sig för egen del eller för den som bor i deras hem. Ursprungsfamiljen får inte heller tillnärmelsevis det stöd de önskar och behöver.

    Arbetar i team

    Sedan snart 25 år arbetar jag i ett sammanhang tillsammans med både familjehem, placerade barn och ungdomar och deras familjer samt professionella hjälpare. Vi arbetar i team och möter den unge, dennes familj och familjehemmet flera gånger i månaden. Tack och lov upplever de att de tas på allvar och räknas med. Ytterligt sällan känner någon sig bortglömd.

    Jag har skrivit böcker och artiklar som handlar om familjevård och vårt sätt att arbeta, det vi kallar det utvidgade terapirummet, där människor bjuds in och görs delaktiga. Ett arbete som handlar om att samarbeta och låta allas röster bli hörda.

    Måste tas på allvar

    Hur kommer det sig att vi alltjämt är så ensamma om att arbeta med både familjehemmet, den unge och hans eller hennes ursprungsfamilj?

    När ska socialtjänst och samhälle inse att det är oerhört kostsamt att inte ta vare sig placerade barn, deras ursprungsfamiljer eller familjehemmen på allvar och se till att bidra med nödvändig kompetens, närvaro och möten och inte minst ett hjärtinnerligt engagemang?

    Carina Håkansson

    socionom, leg psykoterapeut

    ansvarig ledare Familjevårdsstiftelsen