Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
Bild - 1

Bild: Bild: Annah Björk

När stjärnorna slocknar över Egeiska havet

Världen Annah Björk är journalist och volontärarbetade bland båtflyktingarna på grekiska Lesbos i början på december. I januari åkte hon för att undersöka läget på andra sidan, i Turkiet. Här är hennes berättelse om resorna som förändrat henne för alltid.

Det är så vackert här, nästan som en tavla. Nästan som en tavla över rätt och fel. (Håkan Hellström)

Jag vänder mig om i bilen och ställer en av alla våra rutinfrågor. De ser ut som dränkta superhjältar där de sitter med de silverfärgade värmefiltarna om sig. Håret är slickat mot huvudet. Flickan skakar tänder fast värmen är på max. En halvtimme tidigare har vi mött upp dem och deras gummibåt vid Lesbos södra strandkant, iskalla, blöta och rädda för sitt liv.

Nu börjar de mindre barnen återhämta sig från chocken, dödspanikgråten är borta. De börjar uppföra sig som vanliga två-åringar, de tycker det är trist att åka i en trång bil. Det gör inget att de skriker, för jag tecknar ändå till deras pappa. Han kan väldigt lite engelska. Jag kan å andra sidan ingen arabiska alls. Jag tecknar med fingrar och ansiktsuttryck. Var det fler båtar som lämnade Turkiets kust tillsammans med er? 

Jag frågar alla samma fråga. Det är för att vi ska vara beredda på om det kommer fler ungefär samtidigt.

Pappan nickar. Yes, ten. Och så visar han alla fingrar på båda händerna. Oj! så många säger jag, men blir avbruten.

But two… och så pekar han ner. Tecknar att de sjönk.

They…sank? svarar jag och spärrar upp ögonen som om det var en nyhet för mig att båtar förliser under den där farliga vägen. I de där höga vågorna. I det där kalla, vilda, svarta vattnet. Jag vet ju det men. Det kommer så nära, så abrupt.

Det är decembernatt och i kulissen tornar Turkiets svarta siluett upp sig mot den gryende soluppgången. För några timmar sedan var det kolsvart och ännu svartare blev det när hela den andra sidan slocknade på klockslaget 03. Bara ett av alla mysterier som skvalpar mellan Grekland och Turkiet. Det gör mig tokig att inte veta. 

Men ingenting stämmer på Egeiska havet. Semestervattnet som blivit en av de enda flyktvägarna för människor som utsatts för ohyggliga saker, de kommer från Syrien, Afghanistan, Irak, Pakistan…

Det är så vackert här. Det strålar en stjärna extra stark i natt, mitt över havet står den. Det ser så vackert ut. Men det är så enormt fult. 

För så snart solen slocknar kryper monstren fram. Då knuffas familjer som flytt sitt hemland i skräck ner i gummibåtar. Chockade föses de fram av män med kalashnikovs och stora knivar. När de protesterar, när de säger nej, båten är för liten, nej det var inte vad vi kom överens om på resebyrån, nej jag sätter inte mina barn i den här leksaken och ger mig ut över de där flera meter höga vågorna. Då hotas de, då får de stryk. En tidig morgon anlände en man med skottskada i benet. Han sköts när han ifrågasatte att ta sin familj på den livsfarliga resan.

De, smugglarna, de är inga människorättskämpar som hjälper flyende folk med en väg till ett möjligt liv. De är maffian. Och de verkar inte vara av mänsklig sort. Very bad people, säger de flyende som kliver av båtarna på Lesbos. Och de ger mig alla samma blick.

Blicken som säger, jag kan inte ens gå in på vidrigheterna smugglarna gjorde i skogarna, vid stränderna på andra sidan. 

De, smugglarna, de smugglar inte ens flyktingar över sundet. När det gäller gummibåtarna, som är vanligast, så åker de inte ens med på resan. När båten packats till sin bredd. Barnen och gamla i mitten på botten, kvinnor runt och män på kanterna. Då utses en chaufför bland resenärerna. Du där - kör. Hej då.

Jag träffade en av de ofrivilliga förarna på stranden en morgon då det hunnit bli ljust. En otröstlig äldre man. Vi gav honom te och de blöta, kalla barnen torra strumpor och skor. Han grät, och grät och grät av lättnad över att ansvaret för alla dessa liv var över.

Där ute på havet väntar vinterstorm och kolsvarthet. Jag har sett deras egna filmer från resan. Ofta skriker de hela vägen. I dödspanikrädsla. Kvinnor och män gråter. Barnen skriker men ingen kan trösta dem. Jag försöker när jag tar dem i min famn, direkt från båten.

Men det förstås. I alla fall så skriker barnen inte. I vissa fall är barnen slocknade hela resan. Jag har själv känt stanken från en napp som doppats i bensin. Den afghanska babyns mamma tryckte den upprört under min näsa, jag blev svag bara av doften. Eller så var det kombinationen av napp och bensin som fick mig att tappa fotfästet. Det är så smugglarna tystar panikslagna barn.

När det blir dag och vi fortfarande är vakna fastän vi jobbat hela natten läser jag, men ingen tidning rapporterar om de två båtarna som försvunnit ner i djupet i natt. Jag letar nästa dag också, i grekiska, engelska, arabiska, amerikanska, svenska medier. Men båtarna som aldrig når grekiskt vatten är det ofta ingen som rapporterar om.

Barnens drunknade blå kroppar är det ingen som räknar. De bara slukas. Sjunker. Kanske spolas upp. Göms och glöms bort för få vet att de har varit på väg. I Turkiet rycker kustbevakningen på axlarna och säger att javisst det finns hundratals själar därute. Vem vet hur många. 

Några veckor senare hittar jag en rosa plånbok bland det uppspolade sjögräset på en turkisk strand. Den är tom och bakom den tecknas Lesbos som en onåbar kuliss.

På Lesbos är det samma sak varje natt, strax innan midnatt ser jag ut över det stora blå. Jag kan inte sitta stilla när jag vet att båtar satts i vattnet. Jag måste vara i ständig rörelse. Vi åker längs stranden med bilen för att spana efter svarta prickar i horisonten. Svarta prickar som siktar på ljusen vid flygplatsen bakom oss. Stannar, går ut, tittar i kikaren. Åker vidare med bilen.

Jag kan inte slappna av. För jag vet vad som händer på havet, vid den svarta kustremsan i horisonten. Nu. Nu och nu sätter sig en rädd treåring i en båt. Nu hoppas en mamma att hennes famn ska rädda till hennes spädbarn, utan flytväst, om någonting skulle gå snett. Men det ska det ju inte. Inshalla.

Jag sitter hemma ett par veckor senare. Inte stilla här heller. När jag inte är på stranden i verkligheten är jag där i drömmarna. Och jag är där på nätet. Vi är ett stort nätverk, och alla är vi kvar på stränderna, i lägren.

Jag läser att den grekiska polisen arresterat de spanska livräddarna. Hjältarna som ger sig ut i vilket väder som helst, så snart en båt i nöd lämnat den turkiska gränsen på havet. Jag läser, det snurrar till och jag förstår inte hur min verklighet kunde bli svartvit som en saga. Plötsligt finns det onda och goda mitt ibland oss. Jag som trodde det var en förenkling som man förstod hade gråzoner när man blev vuxen. Men ingenting är grått när det slocknar stjärnor över Egeiska havet.

Jag behöver inte längre se havet för att veta vad som händer där när det inte längre är dag. Det gör mig orolig och jag tar på mig ett armband av skinn. Det har ett ankare och ett av remmarna har släppt.

Amin tryckte det i handen på mig innan vi sa våra sista ord till varandra innan han lämnade båten och påbörjade en ännu längre resa. Till ett land som kan ge honom uppehållstillstånd och en chans till ett liv. Amin kom en av de mörkaste nätterna och vi pratade länge. En mindre kille som kom med samma båt pekade på oss som hjälpt till att ta emot båten i den kalla natten på Lesbos. You, pekade han. Hero. Tack men nej, min vän. Det är du som är en hjälte.

Jag, jag är en ny version av mig. Jag hittade nyss en selife vi tog på Arlanda innan flyget mot Grekland lyfte. Fast det bara var en månad sedan stannar jag upp när jag ser våra blickar på bilden.

Vi var barn där.

Mest läst