Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies

När offentlig konst provocerar

Växjö sade nej till statyn av en kvinna som slår med handväskan mot en nazist - och plötsligt pratar alla offentlig konst. Men måste den vara tandlös för att godkännas?

"Tanten" med handväskan har fått stora delar av Sverige att ge sig in i konstdiskussioner. Egentligen var hon bara 38 år, och fångades på bild av fotografen Hans Runesson under en nazistdemonstration i Växjö. Ett medborgarförslag menade att det borde resas en staty över tillfället då hon svingar sin handväska i protest mot nazisterna.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

När politikerna sade nej ville plötsligt mängder av människor se statyn förverkligad. Och frågan om vad konst egentligen ska vara seglade åter upp på dagordningen.

-Konsten har en viktig roll, framför allt för att få folk att reagera på våra offentliga rum, säger Inger Höjer Aspemyr på Statens konstråd.

Många är försiktiga

Debatten om vilken konst som är okej blossar upp med jämna mellanrum i landets kommuner. I Nyköping gömde politikerna förra året Carolina Falkholts verk "Övermålning", bakom en vägg. Hon hade fått uppdraget att sprejmåla ett konstverk i en högstadieskola. Över nedsättande ord om kvinnor målade hon en gigantisk vagina. Skolan reagerade inte men politikerna tyckte att verket var olämpligt.

-Men nu har rektorn en plan för hur man ska ta bort väggen i omgångar och föra samtal med föräldrar, politiker och elever. Och verket är en jättebra ingång till att diskutera sexualitet, hur killar och tjejer blir behandlade, och könsstympning, säger Inger Höjer Aspemyr, som har märkt att många blir försiktigare just när det handlar om offentlig konst. -Våra projektledare har en stor roll i att göra kommuner, tjänstemän och faktiskt också konstnärer modigare. Vissa konstnärer tycker att de måste tagga ner när det handlar om just offentlig konst, säger hon.

Kontroverser

I Gävle, där åsikterna bland annat har svallat om konstverket "Priapos trädgård" av Ingo Vetter, har man delegerat besluten om konst till Konstcentrum, som driver den lokala konsthallen. Men en moderat politiker lovade att lyfta bort skulpturen av en rosa jeep om han kom till makten. Han tyckte att verkets rosa färg hörde hemma på platser där man diskuterar hbtq-frågor.

-Med en politisk inblandning skulle vi inte ha haft flera av de konstverk vi har i dag, säger Helene Börjesson, miljöpartist och ordförande i Gävles kultur- och fritidsnämnd.

Bråken kan dock leda till något gott, menar Bengt Wahlberg, som till nyligen var ordförande för kulturnämnden i Borås. Där stormade det för ett par år sedan kring en sex meter hög Pinocchio-staty av Jim Dine. Många undrade vad en docka från en amerikansk film hade att göra i en svensk småstad. Vid invigningen samlades 4 000 personer.

-Efter det vände det. Nu har det blivit ett ökat intresse för skulpturer och konst, säger han. -Man måste våga en del och ta en del risker, och samtidigt vara vaksam på att det är god kvalitet, säger han.

Vad är kvalitet?

Problemet är att synen på kvalitet skiftar. Det spelar ingen roll hur många instanser ett beslut går igenom och hur harmlöst ett konstverk verkar vara. Plötsligt tolkas det på ett nytt sätt, och upprör nya människor, poängterar Inger Höjer Aspemyr.

-Verk som vi har producerat för 15 år sedan kan väcka anstöt i dag, säger hon och menar att det är precis som det ska vara. -Jag hoppas att offentlig konst aldrig blir utslätad.

Många kommuner investerar i konst utifrån den så kallade enprocentsregeln, som infördes 1937. Den innebär att en procent av byggnadskostnaderna vid ny- om- och tillbyggnad ska öronmärkas för konstnärlig gestaltning.

Statens konstråd arbetar med anslag från Kulturdepartementet.

Andra konstkontroverser

Ett färgglatt stationshus i Vara blev för mycket för invånarna. Katharina Grosses "Blue orange" motarbetades frenetiskt. Men då startade man temaarbeten om offentlig konst med stadens femteklassare. Dessutom anordnades samtal och diskussioner om konstverket, vilket mildrade kritiken något.

Kirsten Ortweds monument till Raoul Wallenberg, vid Nybroplan i Stockholm, blev beskyllt för att vara allt för abstrakt. Vissa tyckte till och med att statyerna såg ut som hundbajs. Numera har kritiken dock tystnat.

Någon störde sig så mycket på Marianne Lindberg de Geers skapelse "Jag tänker på mig själv" att hen helt sonika sågade av statyn vid fotknölarna. Verket i Växjö har flera gånger utsatts för skadegörelse.

I Uppsala har ett konstverk från 1990-talet väckt anstöt i decennier. På Uppsala universitet hänger Mikael Richters "Apollon och Dafne". Episoden i den grekiska mytologin är avbildad i naivistisk stil och en naken man syns jaga en naken kvinna. Konstverket har orsakat debatt sedan det först avtäcktes. Studenter argumenterar nu än en gång för att det handlar om "våldtäktskonst".

Mest läst