Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

När får det vara nog?

Hur länge till ska judar behöva känna obehag inför att bo Sveriges tredje största stad?

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Återigen kommer rapporter om judars allt mer utsatta situation i Malmö. Antalet anmälda hatbrott mot judar har tredubblats i år. Sydsvenskan beskrev i går hur judiska Sara försöker att inte sova hemma sedan hon flera gånger fått sin dörr nedklottrad med davidsstjärnor. Hon har blivit spottad på, fått fimpar slängda på sig och blivit kallad för "judefitta" på bussen.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Även om anmälda hatbrott nu alltså ökar så är antisemitismen i Malmö inte ett nytt problem. Tidigare i år skrev DN:s reporter Niklas Orrenius ett reportage om hur det judiska livet i Malmö tynar bort därför att fler och fler väljer att lämna staden. Reportaget beskrev bland annat en händelse 2010 vid en kursgård i Höllviken där ett läger för judiska barn hölls. Lokala ungdomar omringade kursgården, kastade ägg och skrek "ni ska gasas!".

De judar som besöker någon av landets synagogor är vana vid att polisen står utanför och vaktar. Hotbilden mot svenska judar är inget nytt. När ska den tas på allvar?

Medan judarna i Malmö levt ett alltmer otryggt liv har stadens nyss avgångne kommunalråd Ilmar Reepalu (S) dragit till sig internationell uppmärksamhet genom en rad uttalanden med antisemitisk tongång. Ibland hördes några grymtanden från den socialdemokratiska toppen om att Reepalus åsikter inte är partiets, men mest har det varit tyst. Socialdemokraterna som parti har nu ett extra stort ansvar för att på allvar ta tag i antisemitismen i Malmö.

Inte ett enda antisemitiskt hatbrott som anmälts i Malmö har lett till en fällande dom. Polisen i Malmö har nu börjar prioritera ärendena och den nedslående statistiken ser ut att vara på väg att förbättras något. Förra året satsades det också en halv miljon från regeringen på att stävja antisemitismen i skolan. Inget av detta är tillräckligt, även om det är på rätt väg.

Antisemitismen består ofta av en sammanblandning av konflikten mellan Israel och Palestina med judendomen. Personer i Sverige med rötter i Mellanöstern tar också ibland del av arabisk media som kan ha mycket antisemitiska inslag. Om detta finns en viss medvetenhet hos Islamiska förbundet i Malmö och de samverkar även med judiska representanter i Malmös dialogforum. Detta arbete måste prioriteras upp och stödjas både politiskt och ekonomiskt inte bara av Malmö stad, utan också av regeringen.

Eftersom polisen får in allt fler anmälningar om hatbrott är det nuvarande arbetet uppenbarligen inte effektivt. Polisen, skolan, lokalpolitiker, partierna nationellt och muslimska förbund – de har alla ett ansvar att vända utvecklingen. Men när människor med en viss religiös tillhörighet inte känner sig trygga att bo i Sveriges tredje största stad har Sverige som helhet ett problem. Det ligger ytterst på regeringens bord.