Vad spelar det för roll om ens hemstad speglas i litteraturen? En bra berättelse är väl en bra berättelse, oavsett var den utspelar sig? Ändå verkar det som att många vuxna gärna läser om platser de själva känner väl eller vill åka och titta platserna för de litterära intrigerna i Henning Mankells Ystad, Åke Edwardsons Göteborg eller Camilla Läckbergs Fjällbacka.
Men när det gäller barnlitteratur har jag sällan hört geografin lyftas fram som något särskilt viktigt. Då är det så mycket annat som man ofta pekar på – de goda förebilderna, lästräningen eller de svåra ämnena som man måste tala om. Om böckerna utspelar sig i en verklig värld eller ett påhittat Valleby spelar mindre roll.
Men kanske är det helt fel? Kanske är det extra viktigt för just för barn att uppleva den där igenkänningen av att historien utspelar sig precis om hörnet.
”Var får du din inspiration ifrån?” Frågan är närmast standard när man som barnboksförfattare träffar sina unga läsare på författarbesök i skolan. Mitt svar är en besvikelse för eleverna som längtar efter magi och mystik. ”Jag har väldigt dålig fantasi,” brukar jag säga. ”Jag inspireras av sådant jag ser i verkligheten, min familj, mina vänner, gatan där jag bor.”
”Var bor du någonstans då?” är självklart nästa fråga. När jag säger att ”jag bor i Göteborg, precis som ni!” är förvåning den vanligaste reaktionen. I Göteborg? Bor det författare i Göteborg?
Det bor författare lite varstans, så självklart kryllar Göteborg av författare för både stora och små läsare. Men det finns som ett slags avgrund mellan de unga läsarna och Författaren, som om vi inte kan vara sprungna ur samma stad. En författare måste väl komma någon annanstans ifrån och skriva om en annan plats? Stoltheten när det går in i en åtta, nio-åring, att jo, den här författaren vars bok jag just läst, hon och jag bor i samma stad, den är påtaglig.
Kanske hade eleverna redan anat något när de läst om barn som vandrar på gatorna i Kålltorp, letar vårtecken i Slottsskogen eller rusar över Bagaregårdsgatan. Men de behöver bekräftelsen av att det som de anat faktiskt är sant. Det är en helt vanlig människa i min egen stad som skrivit den här berättelsen. Vi kanske ses en annan dag på någon av stadens gator.
Vi får en gemenskap, hamnar mer på samma plan. Det är en skenbar gemenskap, förstås. De är barn, jag är vuxen. De bor kanske i Eriksbo, Bergsjön eller Askim och där bor inte jag. Men det spelar mindre roll. Den stora gemensamma nämnaren finns ju där! När de läser berättelserna igen där små skärvor av staden kan dyka upp i form av Liseberg i julskrud eller landshövdingehus, så vet de att det är på riktigt och känner igen sig. Nej, det är inte bara fantasi och påhitt, det är en verklig stad. Min stad – och din.
