Utforskar sin sexualitet. Katherine spelas karismatiskt av nittonåriga Florence Pugh. Bild: Nonstop Entertainment 
Utforskar sin sexualitet. Katherine spelas karismatiskt av nittonåriga Florence Pugh. Bild: Nonstop Entertainment 

Stillsamt explosiv Lady M

William Oldroyd levererar en skickligt uppbyggd historia med kopplingar till dagens rasism.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

Lady Macbeth, som William Oldroyds film heter i original, är en bearbetning av den ryska kortromanen (senare operan) Lady Macbeth från Mzensk som i sin tur, förstås, bygger på Shakespeares tragedi Macbeth.

Man förväntar sig dramatik i massor redan från start, men filmen är stillsamt berättad i tablåer, vilket inte hindrar att dramatiken och tragiken stegras efter ungefär halva speltiden.

Handlingen är flyttad till det viktorianska England. Den fattiga tonårsflickan Katherine, karismatiskt spelad av nittonåriga Florence Pugh, tvingas gifta sig med den medelålders godsägaren Alexander (Paul Hilton), som visar sig att vara en sadist.

I dystra miljöer blir Katherine dagligen förnedrad och tillsagd vad hon skall göra. När Alexander ger sig ut på långresa börjar Katherine utveckla en egen fri vilja, och utforska sin sexualitet. Hon inleder ett förhållande med en av drängarna. Hon ser möjligheter att göra sig av med plågoandarna maken och svärfar (som är ännu värre än sonen). Det mesta går Katherines väg, men lycklig är hon inte.

ANNONS

Lady M är en konsekvent, skickligt uppbyggd film med kopplingar till rasism i dagens England. Ett problem är att det blir svårare och svårare att känna någon som helst sympati med huvudpersonen när hon verkligen börjar uppföra sig lika cyniskt som Shakespeares Lady Macbeth.

ANNONS