Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Inom arbetsmiljörätten har man tänkt på att ge skyddsombudet med det tunga ansvaret att fungera som visselblåsare starka rättigheter. Det hade varit enkelt för Göteborgs kommun att ta efter detta system för att komma till rätta med mutkulturen, skriver debattören.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Mutstaden Göteborg – sopa trappan uppifrån

Ge visselblåsare samma skydd som arbetsmiljölagen ger skyddsombuden. Och börja gärna med att sopa trappan uppifrån, skriver Dennis Töllborg, professor i rättsvetenskap.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

Fisken ruttnar som bekant från huvudet. Det kinesiska ordspråket är lika välbekant som citerat, men det är ytterst sällan vi finner människor med resning att i handling dra slutsatser av detta. När skandalen poppar upp förklaras den i stället normalt med ”enstaka fall”, rötägg, följt av avståndstagande från maktens män och kvinnor och så ryker några på nedre botten, undantagsvis en och annan furir vid riktigt skarpa lägen. Så visar ledarskapet åter i handling vad som går an, och vad som inte går an – ”gör vad fan du vill, men åk inte fast, och spill ingen skit på mig”.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Ett allt flatare folk, som fokuserar på att satsa på sig själv, nöjer sig med att lägga en slant till Amnesty och till fredagsgroggen gnälla inför grannar och bekanta, undantagsvis understundom någon gång hylla den som vågat det de själva annars med fnysande tar avstånd från såsom socialt inkompetent. Så har varje land, varje stad, varje familj och varje relation också den kvalitet de förtjänar.

Redan 1990 lyckades jag klampa i klaveret. Jag, som vuxit upp i denna stad och då blivit så pass gammal att jag kommit kontakt med Göteborgsandans andra sida; kotteri, nätverkande, social kompetens, skål och hemliga avtal mellan maktens män och kvinnor oberoende av politisk kulör, ivrigt omgärdade av wannabe’s inte bara i förvaltning, utan också i journalistik, universitet, inom polis och övrigt rättsväsende, skrev i en bok om Under Cover ”att varje seriöst arbetande jurist många gånger har upptäckt att korruption är ett inte alldeles ovanligt fenomen även i Sverige”.

En av alla dessa wannabe’s skrev en recension som behagade makten (och belönades):

”Töllborgs misstänksamhet tar sig dessutom ofta uttryck i en sorts sarkastisk jargong, något som minskar stringensen och är svårartat tröttande i längden.”

Se där har Göteborg ett riktigt ämne till stadsjurist eller mutgeneral, om han nu vill lämna hovrättsrådstjänsten som han fick som belöning. Han hade annars passat bra i en stad, som genom att göra en äkta Mona Sahlinare – det vill säga konsten att till synes göra något utan att riskera att något verkligt sker – desperat sliter med att återfå normalläge efter de senaste mutskandalerna, med andra ord få folk att fortsätta hålla käft och i stället visa maktens män och kvinnor lite tacksamhet. Hur skall man annars seriöst beskriva det nya visselblåsar-system politikerna nu inför i Göteborg?

Ansvar ska sökas i toppen

Trappan sopas uppifrån är ett annat ordspråk som uttrycker en välbekant sanning. Ordspråket inrymmer ett värdeomdöme som också kommer till uttryck i svensk rätt, och tydligast syns i reglerna kring arbetsmiljö.

Vid en arbetsplatsolycka skall ansvar i första hand, men inte bara, sökas i toppen av organisationen. Har det brustit i ledarskap, i kvalitet eller mognad, skall även vd och rentav styrelsens ordförande, hållas ansvarig, och det även om denne befunnit sig miltals från platsen för olyckan.

Orsaken är rätt självklar – det är en kollektiv mänsklig erfarenhet att inse att om chefen, den verkliga makthavaren, personligen kan bli utsatt för ansvarsutkrävande, är denne beredd att använda företagets medel och sin egen makt för att minimera skaderisken. Men vet makthavaren att denne kan se till att stå ansvarfri genom att i sin retorik skylla på enstaka rötägg längre ner i organisationen, så skiter man gladeligen i att dra på sig extra kostnader, och ser hellre att resultatet ger en efterlängtad bonus.

Inom arbetsmiljörätten har man också tänkt på att ge personen med det tunga ansvaret att fungera som whistleblower, det vill säga skyddsombudet, starka rättigheter, till och med att stoppa jobbet, och det gentemot såväl den allra finaste chef, men också gentemot arbetskamraten vid sidan om. Väl medveten om den press detta uppdrag sätter på skyddsombudet har man lagstiftat om så kallat efterskydd, som innebär att skyddsombudet efter avslutat uppdrag inte bara har rätt till fortsatt anställning utan även skall hamna i den position i linjeorganisationen denne skulle haft, om inte tiden gått till skyddsarbete i stället för egen karriärutveckling. Se där har vi ett svenskt system som varje någorlunda ambitiös utredare, och inte på nätverk baserad karriärist, omedelbart skulle ha plankat.

Skulle avvika alltför kraftigt

Men så blev det alltså inte i Göteborg. Ett sådant förslag skulle avvikit allt för kraftigt från normalitet och det i klassisk göteborgsanda underförstådda, men aldrig uttalade, målet: stabilitet och försvar för egen etablerad position.

Å andra sidan: var finns göteborgarna? På Gustav Adolfs torg, vägrande lämna detta innan ansvar har utkrävts i handling? Eller hemma, gnällande på socialt inkompetenta kritiker, zappande mellan matprogram och Let’s Dance, aldrig förbannade på makten och dess avarter, bara förbannade över att de själva inte har makt och maktens privilegier? Vi vet svaret, samma i dag som på sjuttio- och nittiotalet. Svårt tröttande var orden.

Dennis Töllborg

professor i rättsvetenskap, Gothenburg Research Institute, Göteborgs universitet.