Se till att du har den senaste versionen av GPs app, så att du inte missar några nyheter - uppdatera här

Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
salman.jpg

Motståndet pågår än

Salman Rushdies memoarer är inte bara en självbiografi utan också ett väsentligt stycke samtidshistoria. Det skriver Kenan Malik som också konstaterar att fatwan i praktiken har blivit internaliserad.

När Salman Rushdie var liten läste hans pappa ”österlandets stora berättelser” för honom – de stora arabiska, sanskritspråkiga och persiska sagorna ur Tusen och en natt, Panchatantra, Kathasaritsagara och Hamzanama. Att växa upp ”omgiven av dessa berättelser gav två livslånga lärdomar”, skriver Rushdie. För det första att ”sagor inte var sanna … men att de genom att vara osanna kunde få honom att uppleva och förstå sanningar som sanningen själv inte kunde förmedla till honom”. Och för det andra att alla berättelser ”tillhörde honom … och alla andra människor”. Framför allt lärde sig den unge Rushdie att ”människan var ett berättande djur, den enda varelsen på jorden som berättade historier för sig själv för att förstå vilket slags varelse den var. Berättelsen var hans födslorätt, och ingen kunde ta den ifrån honom”.

Men det var precis det som många männi­skor ville göra när Rushdie var gammal nog att läsa de här berättelserna för sin egen son. Och de ville inte bara ta ifrån honom hans födslorätt utan även hans liv. När ayatolla Khomeini på alla hjärtans dag 1989 utfärdade sin fatwa för ”hädelserna” i Salman Rushdies fjärde roman, Satansverserna, blev Rushdie i praktiken dömd till döden för att ha skrivit en berättelse. Många skulle komma att bli dödade för att de hade översatt och gett ut den berättelsen. Boklådor bombades för att de saluförde den. Det faktum att historieberättande kan vara ett så vådligt yrke är ett mått på vilken märklig värld vi numera lever i. Rushdies självbiografiska roman Joseph Anton är berättelsen om hur den världen uppstod.

Boken är på många sätt lika förbryllande som själva berättelsen. Titeln kommer av det namn som Rushdie tvingades anta under de år då han levde under jorden, ett namn som var en kombination av två av hans älsklingsförfattare – Joseph Conrad och Anton Tjechov. Rushdie har valt att inte skildra sina minnen i regelrätt självbiografisk form, utan i tredje person – som om det här inte var berättelsen om Salman Rushdie utan Salman Rushdies berättelse om Joseph Anton. Detta grepp är synnerligen förvirrande för läsaren. Effekten blir emellertid att man får en känsla av det främlingskap och kaos som Rushdie själv måste ha upplevt när han levde som Joseph Anton.

Rushdie börjar med att berätta om sin barndom i Bombay på fyrtiotalet och avslutar med att skildra hur han kommer in i livet i New York vid millennieskiftet. Men kärnan i Joseph Anton är berättelsen om fatwan och det årtionde han tillbringade i skuggan av den. Satansverserna har, med den skuggan hängande över sig, kommit att betraktas enbart som en roman om islam. I själva verket ville Rushdie skriva en roman om exilens villkor och genom dem undersöka ”hur världen hängde ihop, inte bara hur österlandet strömmade in i västvärlden och västvärlden i österlandet utan också hur det förflutna formade nuet, samtidigt som nuet förändrade synen på det förflutna”. Storheten i Rushdies mäktiga åttiotalstrilogi – Midnattsbarnen, Skam och Satansverserna – ligger inte bara i det faktum att den var först med att utforska de här frågorna utan också i att Rushdie lyckades skapa en helt ny typ av språk för det ändamålet.

Men ”när en bok lämnar författarens skrivbord förändras den”, konstaterar Rushdie. Den blir ”en bok som kan läsas, som inte längre tillhör sin upphovsman. Den har i någon bemärkelse fått en egen vilja.”

När Satansverserna lämnade författarens skrivbord blev den inte ett verktyg för att begripliggöra exilens villkor utan ett vapen som islamisterna använde i sitt krig mot varandra, mot sekularisterna och mot västvärlden. Framför allt blev den ett vapen i Saudiarabiens och Irans kamp om herraväldet i den muslimska världen. Saudiarabien hade angett tonen från början genom att finansiera kampanjen mot romanen. Fatwan var Irans försök att ta tillbaka initiativet.

Inget av detta spelade naturligtvis någon roll den 14 februari 1989. Det enda som betydde något var att en författare hade blivit dömd till döden för att han hade skrivit en berättelse. Den omedelbara reaktionen på fatwan var snarare förvirring än rädsla. Ingen visste riktigt vad en fatwa var för något eller hur långt ayatollans dekret egentligen sträckte sig. När Rushdie gick under jorden trodde så gott som alla att stormen skulle bedarra av sig själv inom några dagar. Men operationen för att skydda Rushdie skulle i verkligheten visa sig bli det mest långlivade och komplicerade skyddsprogrammet i den brittiska polisens historia.

Joseph Anton är en lysande skildring av isoleringen, kaoset och förödmjukelsen under fatwaåren. Rushdie beskriver målande hur känslomässigt tärande det var att ideligen flytta från den ena bostaden till den andra, att ständigt skärskåda varje främling, varje skugga, varje ljud, att vara tvungen att planera och få tillåtelse till något så enkelt som en promenad. Dag ut och dag in, år ut och år in.

Även sin djupa skamkänsla beskriver Rushdie målande: ”Att smyga och att gömma sig var att leva ett ovärdigt liv.” Han ville inte vara ”fattig, olycklig, beklagansvärd”. Han ville ”vara en del av handlingen: en huvudperson”.

Framför allt ger Rushdies skildring en bild av både modet och fegheten hos människorna omkring honom. På ömse sidor om Atlanten mobiliserade hans vänner sitt stöd – vänner som Hanif Kureishi, Andrew Wylie, Christopher Hitchens, Susan Sontag, Edward Said och Bill Buford. Många personer som han inte hade betett sig vidare hyggligt mot – till exempel sin första hustru Clarissa och sin förra agent Deborah Rogers, som han hade sparkat och ersatt med Andrew Wylie när han började tjäna stora pengar – gav honom inte bara sitt stöd utan erbjöd dessutom en tillflyktsort. Vissa flyttade till och med ut ur sina egna hem för att ge Rushdie en fristad. Det här var ingen struntsak. Den japanske litteraturprofessorn Hitoshi Igarashi, som hade översatt Satansverserna, knivhöggs till döds inne på universitetsområdet. En annan översättare av Rushdies roman, italienaren Ettore Capriolo, blev misshandlad och knivhuggen i sin lägenhet i Milano. Den norske förläggaren William Nygaard sköts utanför sitt hem och lämnades där för att dö, men överlevde lyckligtvis. Att bli förknippad med Rushdie var på den tiden detsamma som att vara dödsdömd.

Lika slående är exemplen på feghet, lögnaktighet, svek och ren och skär illvilja. ”Jag skulle inte fälla så mycket som en tår’, skrev historikern Hugh Trevor-Roper, ”om vissa brittiska muslimer, som ogillar hans uppträdande, skulle lägga sig i bakhåll för honom i en mörk gränd för att få honom att bättra sig.” Författaren John Le Carré avfärdade Rushdies svåra belägenhet med ett bestämt uttalande om att det inte finns ”någon naturlag som säger att man ostraffat får förolämpa de stora religionerna”. ”Bannlysning av böcker är ingen stor fråga för oss svarta”, hävdade Bernie Grant, nyligen vald till Storbritanniens första svarta parlamentsledamot och galjonsfigur för antirasisterna och vänstern. I andra änden av den politiska skalan beskrev Norman Tebbit, en av Margaret Thatchers närmaste män, Rushdie som ”en ärkeskurk” med ”en lång rad lumpna handlingar på sitt samvete – han har svikit sin uppfostran, sin religion, sitt nya hemland och sin nationalitet”. Varken Thatcher eller någon annan brittisk regeringsmedlem gick med på att träffa Rushdie på flera år.

Sensmoralen av reaktionerna på fatwan från både vänster- och regeringshåll sammanfattas bäst av den muslimske filosofen Shabbir Akhtar, som fungerade som talesman för islamiska rådet i Bradford. ”Sårbarhet är aldrig det bästa beviset på styrka”, skriver han i sin bok Be careful with Muhammad – en hånfull kommentar till de undvikande reaktionerna från vänstermänniskor i västvärlden. Ju mer man ger efter för dem som censurerar, desto mer vill de censurera. Det är en läxa som vi ännu inte har lärt oss.

”Det är svårt att säga”, skriver Rushdie, om striden kring Satansverserna har slutat i ”seger eller nederlag”. Rushdie överlevde fatwan, Satansverserna ges fortfarande ut. Men ett ”klimat av rädsla” har brett ut sig, vilket gör det ”svårare för böcker som hans att bli utgivna eller ens att bli skrivna”. I världen efter Rushdieaffären har det vuxit fram en mycket starkare känsla av att det i ett mångfaldssamhälle är moraliskt förkastligt att väcka anstöt hos andra kulturer och religioner. På så sätt har de som stred mot Satansverserna förlorat slaget men vunnit kriget. Fatwan har i praktiken blivit internaliserad.

Det är när det kommer till de större frågorna kring Rushdieaffären som Joseph Anton – kanske något överraskande – är som svagast. Minnesskildringen är påfallande detaljrik. Men denna detaljrikedom används sällan för att belysa helheten, för att analysera de bredare samhälleliga, kulturella, politiska och intellektuella förändringar som Rushdie­affären har fört med sig eller åtminstone fått stå som symbol för. Få människor är bättre lämpade än Rushdie att göra detta, att visa på sambanden mellan alla detaljer från de där åren och de historiska omsvängningarna. Det är en besvikelse att han har valt att låta bli.

Ändå är Joseph Anton en viktig bok. Den är inte bara en självbiografi utan också ett väsentligt stycke samtidshistoria. Den har också symbolisk betydelse. Redan 1990 skrev Rushdie att Satansverserna var ”en radikal motståndsakt”. Motstånd mot vadå? ”Mot att diskussionerna, konflikterna, motståndet ska upphöra.” Över tjugo år senare är Joseph Anton – såväl mannen som boken – en påminnelse om att det fortfarande är lika viktigt med diskussioner, med konflikter, med motstånd.

Översättning: Helena Hansson

Fatwans tillskyndare. Iranska satirteckningar av Salman Rushdie.

Bild - 1
Mest läst