Två dagar efter kravallerna som drog skam över de fredliga protestdemonstrationerna i Rom mot regeringen Berlusconi som samma dag räddat sig kvar vid makten, uppmanar Roberto Saviano (La Repubblica 17/12) de unga i massrörelsen att isolera den inre fienden, de svartklädda våldsverkarna med sina gasmasker och slagträn, sina gatstenar och sin blinda dyrkan av handlingen på tankens bekostnad.
Savianos öppna brev är genomstunget av en vämjelse inför dessa till sina maskerade ögonbryn av provokatörer och fascister infiltrerade ”imbecilli”, som är lätt att dela för alla med hjärtat till vänster.
För det dessa maktens nyttiga idioter gång på gång får att försvinna i tårgasdimma och regn av gatstenar, är de ”idéer, vägval och framtidsdrömmar som är den fredliga, demokratiska rörelsens drivkraft”. Med dem går också hoppet om ett annat samhälle, en annan ordning än den där fattigdom är en skam och rikedomen skamlös, upp i rök från de brinnande bilarna.
Som det skandalösa rättsliga efterspelet till Göteborgskravallerna förde i bevis, ligger den stora faran i att några hundra självutnämnda representanter för det internationella proletariatet och en handfull religiösa knäppgökar, får oss att acceptera inskränkningar av demokratin i demokratins namn.
Att de själva är så förblindade av revolutionsromantik att de inte ser vilken roll de spelar, är en gåta jag grubblat över ända sen jag åtog mig att vara tolk för en italiensk journalist som gjorde ett reportage om huvudrollsinnehavaren i skotten på Vasaplatsen och en ung man i den inre kretsen sa att poliserna är fiender i kampen. Nästa gång jag hörde exakt samma formulering, var i samband med morden i Malexander.
Ytterligheterna berör varandra intill förväxling.
