Den silverfärgade mopedbilen mullrar mäktigt. När gaspedalen trampas i golvet sticker den iväg som en projektil över asfalten och drar förbi långa karavaner av vanliga bilar. De förvandlas snabbt till små prickar i fjärran under höghastighetsfärden på den framrusande landsvägen.

Ungefär så ser mina dagdrömmar ut. Åtminstone när jag kör ett litet fordon som puttrar fram i ynkliga 40 km/tim, stoppar upp trafiken bakom och gör att en halvmil känns som en ofattbart lång sträcka.

Men vi tar det från början.

Liknar en vanlig bil
När den fyrhjuliga mopeden från franska JDM rullas fram ur garaget hos Hisinge bil slås jag av hur mycket den liknar en vanlig bil. Den har motorhuv, fönster och dörrar som vilken kärra som helst men är mindre och saknar baksäte. Lastutrymmet kan svälja 1 000 liter och framtill i ekipaget sitter förare och passagerare i varsin ergonomiskt utformad stol med gott om plats för benen.

- Vi ses om några timmar! skrattar säljaren Anders Richthoff och syftar på att det tar tid att färdas i en mopedbil.

På förarplatsen är instrumenteringen det enda som skvallrar om att bilen är speciell. Hastighetsmätaren går bara till 80 km/h och någon varvräknare behövs inte. I övrigt är fordonet utrustat med lyxiga detaljer som motorvärmare, elektriska fönsterhissar och till och med backvarnare.

Den lilla dieselmotorn från japanska Yanmar går igång och knattrar inte helt olikt en gammal Saab tvåtaktare. När vi ska ut på gatan i närheten av Vågmästarplatsen gäller det att trampa gasen i botten; den tvåcylindriga kraftkällan på 523 kubik levererar 5,4 hästkrafter vilket inte är mycket att komma med. Som väntat stoppar jag snart upp trafikrytmen och har flera bilar bakom mig. Förarna ser sura ut och väntar otåligt på att vägen ska bli bredare så att de kan ta sig förbi.

Mot Säve
Färden går mot Säve. Solen skiner och trafikskyltarna förkunnar att man får köra i 90 vilket mopedbilen dock ignorerar fullständigt. Hur hårt jag än pressar pedalen i botten visar mätaren aldrig över 41 km/tim. Ändå känns ekipaget som en fullvuxen bil att köra vilket gör upplevelsen extra märklig. Längs vägen, som jag kört massor av gånger med snabbare fordon, upptäcker jag mängder av nya saker - ser ett helt villaområde jag inte visste existerade, observerar vackra naturscenerier och får syn på nya detaljer i landskapet. Det är faktiskt inte så dumt. Förmodligen har jag för bråttom i vanliga fall.

Men vad är egentligen en mopedbil för slags färdmedel? I Sverige syns den ganska sällan men är vanlig i Frankrike. Där finns också Aixam som är Europas största tillverkare av körkortsfria fordon. Här hemma lyder den under samma regler som Moped klass 1 och får framförs i högst 45 km/h av någon som har förarbevis och är minst 15 år gammal. Den är skattebefriad och behöver inte besiktigas.

Ingen motorväg
Liksom EU-mopeden får den inte köras på cykelbanor, motorväg eller motortrafikled. Och sedan halvårsskiftet inte heller i bussfiler. Till skillnad mot en tvåhjulig moppe behöver den som kör mopedbil inte ha hjälm utan använder i stället säkerhetsbälte.

- Mopedbilar är luriga. De ser ut som bilar men är långsamma vilket gör det lätt att bli manglad bakifrån. De kräver uppmärksamhet från både den som kör och dem som möter den i trafiken, anser Per Johansson, vd för Moped- och motorcykelbranschens riksförbund.

Som en proaktiv trafiksäkerhetsåtgärd måste mopeder med tre eller fyra hjul därför vara utrustade med en skylt för långsamtgående fordon (LGF). Så är också mopedbilen långt ifrån krocksäker med sitt skal av plast eller glasfiber.

Ser inte varningen
Men konstigt nog verkar många bilister inte se den stora röda triangeln bak på bilen. De kommer farande i hög fart bakifrån, bromsar in och placerar sig bakom mig. Först efter en stund i snigelfart kommer de på att det är något mystiskt med kärran jag kör och dundrar förbi.

Efter en tidsrymd som känns som en evighet rullar jag in i Säve och stannar till. När jag ska ut på huvudleden igen tar det tid. Den klena motorn gör att jag inte vågar köra förrän det inte finns en bil i sikte. Jag smattrar vidare på mindre vägar och befinner mig plötsligt i en ordentlig nedförsbacke. Nu ska toppfarten testas! Med hjälp av medvind och hemlängtan lyckas maskinen enligt mätaren komma upp i 43 km/tim. That's it. Å andra sidan beter den sig precis som en vanlig bil och har automatlåda, högklassig fjädring och bra bromsar.

Andra fördelar är att den är smidig att hantera, väldigt enkel att parkera och kan ställas i trånga utrymmen. Den drar också lite bränsle, drygt tre deciliter diesel per mil, och är ganska miljövänlig. Men priset för detta är högt. En JDM Abaca går på 124 000 kronor vilket är betydligt mer än vad en riktig småbil kostar.

Inget körkort
Men varför är folk villiga att betala så mycket för en fyrhjulig moppe med begränsat användningsområde? Enkelt. Man behöver ju inget körkort. Den stora kundkretsen är män i mogen ålder som kanske aldrig har tagit något eller fått det återkallat av medicinska skäl. Måhända har en och annan gjort sig skyldig till något trafikbrott. Med en mopedbil kan de ändå transportera sig, åka och storhandla och få känslan av bilkörning.

Som grädde på moset behöver ett förarbevis för moped aldrig omprövas och kan heller inte återkallas. Teoretiskt sett kan en halvblind rattfyllerist få fortsätta köra sin mopedbil så länge han eller hon vill. Åtminstone än så länge.


Ändring möjlig
- I en statlig utredning föreslås att förarbevis ska kunna återkallas och att det ska finnas krav på medicinsk lämplighet. Att förarbeviset ska bli mer likt ett vanligt körkort. Utredningen lämnades in 2005 och väntar på politiskt beslut, berättar Per Olof Grummas Granström, verksamhetsstrateg på Vägverket.

Det är med blandade känslor som jag lämnar tillbaks den lilla bilen. Visserligen har färden varit komfortabel men samtidigt både tidskrävande och långtråkig.

Å andra sidan har jag ju körkort och kan välja att åka bil i stället.