Det finns en förklaring till varför det finns så få amfibiebilar, både på vägarna och till sjöss. De brukar inte bli så bra eller lösa något av mänsklighetens större problem. Vilket inte hindrat folk från att uppfinna dem och ibland till och med bygga dem. På 1930-talet skissades det hej vilt på amfibiefordon, allt från turistbussar för underhavsturism till eleganta träbåtar vars hjul skulle fällas ut när man körde upp på land, ungefär som James Bonds gondol i Moonraker.

Enda serietillverkade småbilen som även fungerat som båt är tyska Amphicar, som tillverkades under 60-talet. 4 000 exemplar byggdes, vilket väl får kallas succé för ett så udda fordon. Visserligen lyckades man både korsa Engelska kanalen och färdas längs hela Yukonfloden i Alaska, men någon lysande båt verkar inte bilen ha varit. I dag är bilarna värdefulla samlarobjekt.

Den som vill köpa sig en amfibiebil kan faktiskt göra det. I USA bygger Watercar dyra och fräcka amfibiebilar. Bland annat gör man världens snabbaste, Python. När den ligger i vattnet ser den onekligen ut som en bil som hamnat fel, men trycker man gasen i botten gör den 90 kilometer i timmen till sjöss. På land är den ännu snabbare och accelererar från 0 till 90 på 4,5 sekunder. Tyvärr kostar den från 200 000 dollar och uppåt.

Gör-det-själv-byggaren kommer undan med en tiondel av priset genom att i stället köpa en byggsats från samma Watercar och sätta ihop vattenjeepen Gator. Förutom byggsatsen går man helt enkelt till skroten (eller reservdelsbutiken) och köper VW-delar som anges i bruksanvisningen. Prestandan är dock lite blekare än Python, med beräknad toppfart på 12 km/h till sjöss och drygt 130 på land.

Brittiska Gibbs gör också moderna amfibiebilar, bland annat The Aquada, världens första HSA (high speed amphibian). När man kör ut i vattnet fälls hjulen in med hjälp av en knapptryckning, på bara tolv sekunder ska bilen på det sättet förvandlas till en båt som gör 48 kilometer i timmen i vattnet.