Respekten för den 75-årige karosskonstnären infinner sig redan i det första telefonsamtalet med huvudpersonen, där GP:s reporter undrar om det skulle gå för sig med ett reportagebesök. Sture Lundin är försiktig och tvekar till en början men så vaknar en annan sida av honom, den som inte bara ser till hantverkets konstnärliga sida, utan också till den affärsmässiga. Den exakta ordalydelsen har försvunnit ur minnet, men Lundin säger något om att han en dag kommer att avyttra sin verksamhet, och att det i det perspektivet inte kan vara en nackdel att vara lite omskriven i Västsverige. Tänk att ett tidningsreportage kan fungera också på det viset.

Sture Lundin vill veta vilka han har att göra med. Han ställer inte några kontrollfrågor, men ögonen är inspekterande, och det står helt klart det inte gagnar vårt jobb om vi inte låter paret Lundin diktera villkoren - åtminstone initialt. Har du arbetat idag, frågar jag försiktigt och Sture lyfter blicken, ler men ögonen avslöjar att det bara finns ett svar.
- Nog har jag det, säger han.

Inget skryt
Det andra han säger är att han inte är en stor person, och då menar han inte faktumet att han når ungefär 160 centimeter över verkstadsgolvet. Han vill göra klart att han inte tänker skryta med sina bedrifter. Förstått!

Efter rulltårta, kaffe, pannbiff med lök till utsikten av ett bedårande blått innanhav och några spridda anteckningar är det dags att kliva ut ur boningshuset och in i det allra heligaste, Sture Lundins verkstad, som är indelad i tre avdelningar plus förråd.

Planerade 100
Det är i den nedre delen, bland svarv, diverse plåtpressar, kapsåg, bockningsverktyg med mycket mera som han tillverkade de tio nämnda karosserna. Sture berättar helt kort att biljätten planerade att bygga 100 stycken för egen maskin i Detroit, men det kom grus i det amerikanska maskineriet och att man skickade en tjänsteman till Hälsingland för att med egna ögon se vad Mr Lundin hade att erbjuda. Sture hade tidigare besökt Detroit med affärspartnern Sven-Olof Hansson och hade genom ett flerårigt affärsutbyte med T-Fordhandlare börjat göra sig ett namn i Fords vagga.
- Vi satte ihop dem hemma, rev ner dem och packade dem i lådor. Där ser du lådorna, säger Sture och pekar på ett bildkollage på väggen som beskriver USA-projektet.
- Sedan åkte vi över i två omgångar till Detroit och satte ihop dem. Ford byggde sex färdiga bilar på mina karosser.

Pricken över i:et
Sture Lundin lotsar oss genom respektive verkstadsavdelning och berättar på sitt tillbakadragna sätt att Ford-jubileet var pricken över i:et i hans verksamhet:
- Jag har haft det här som hobby och så får jag in delar på Ford-museet. Jag tror de flesta skulle tycka att det var ganska kul.

Specialiseringen på T-Ford tog sin början på 1970-talet då Sture drev en bilverkstad i Harmånger. Han drabbades av svåra muskelsmärtor, sålde sitt företag och hade han inte fått kontakt med naprapaten Johan Allgulander, känd för sitt arbete i svenska fotbollslandslaget, tror Lundin att det hade varit slut med kroppsarbete.
- Jag hade varit 138 gånger hos sjukgymnaster, men efter Allgulander släppte värken. Det var helt fantastiskt. Men jag var tvungen att ha någonting att göra och hade gjort i ordning en T-Ford för eget bruk, och när jag märkte att det fanns ganska många som ville ha hjälp att renovera sina bilar fortsatte jag. Sedan dess har vi kunnat leva på det här, säger han.

150 stycken sammanlagt
Han minns inte exakt men tror sig sammanlagt ha tillverkat cirka 150 T-Fordkarosser av årsmodellerna 1914-1925. 75 stycken har gått till Sverige och Norge, och övriga till Tyskland, England, Skottland, Kanada och USA.

I övre plan står ett originalchassi från 1917, men är i övrigt ett hopplock med hjul från 1927 och en motor från 1926 med hög- och lågväxel på kardanaxel, och planetväxel som sköts med fötterna. Bredvid visar han en kaross från 1914 med en trästomme av ask som ska till en kund på Gotland.
- Jag gör bara öppna bilar, två- och fyrsitsiga.

Flera moment
Ur transistorradion tonar 1980-talsdängan Can't fight this feeling av Reo Speedwagon. Lundin tar fram ett plåtämne till en dörr, ristar, klipper och placerar det i pressverktyget och konstaterar att det är några moment från råplåt till färdigdörr. Han ställer in det rätta trycket, sätter maskinen i arbete och pressgummit formar plåten efter mallens skålning. Men Lundin är inte nöjd, och säger något om att bygga om det egentillverkade verktyget.
- Det här blir väl en dörr som inte passar på vare sig höger eller vänster sida.
Han klagar lite över att maskinerna är täckta av ett knappt märkbart lager av trädamm från tillverkningen av karossramarna.
- Trädamm i lag med plåt ... Nej, det är inte bra. Det blir ett kladdigt damm som sätter sig fast överallt. Jag minns ju knappt hur man gör, säger han och blir fundersamt stående en stund vid fönsterbänken.
- Jag har aldrig kasserat en plåtbit om det inte varit experimentbitar. Nu ska jag göra 25 dörrar som ska vara klara i sommar, och jag som drömde om att vara ledig.

För ett mindre kompani
Det är dags för frukost och Iris Lundin har dukat upp ett bord för ett mindre kompani. Hon klagar mellan raderna på att gästerna inte äter ordentligt, men får annat att tänka på när det knackar på dörren och T-Fordfrälste Göran Flank stiger in, och samtalet skiftar från mat till motorblock och kåpor. Göran Flank, uppväxt i trakten, är sekreterare i Svenska T-Fordklubben och i Kofsand för att hämta sin fyrsitsiga Touring från 1924 inför Gärdesloppet i Stockholm.
- På grund av Sture passerar de flesta T-Forddelarna Kofsand. Orten har blivit som ett centrum för T-Ford. Bilen kan verka enkel och pinnig, men är en otrolig glädje att köra. Jag har haft många gamla bilar, Volvo PV, vingade amerikanare, en 40-tals Chevrolet, men ingen matchar T-Forden när det gäller glädje, säger Göran Flank.

Bilhistorik
Sture Lundin tar fram en bilhistorisk bok han gärna vill visa ungdomarna runt bordet och berättar ömt om när han hittade två strålkastare på en bildelsmarknad i USA, de sista delarna som fattades till en sjusitsig Nash från 1925 han köpte 1967.
- Jag var på väg därifrån och fick se två strålkastare liggandes med pottan uppåt och glas och reflektor nedåt. Det var fyra rosthål i baksidan och jag trodde att det var rena skroten, men när jag vände på dem såg jag att resten var i nyskick. Det var perfekt. När jag lägger av med Fordarna kan jag äntligen göra i ordning Nashen.

-23:an vanligast
Som avslutning på besöket ordnar paret Lundin en sightseeing i och runt Harmånger och Kofsand. I ett garage står Stures privata T-Ford från 1923 med suffletten nedfälld. -23:an är den vanligaste modellen av de ungefär 50 000 fordon som såldes i Sverige. Idag finns cirka 800 T-Fordar och runt 1 200 av A-modellen i landet. I -23:an har Lundins åkt 10 000 mil på 30 år.
- Den kostade 2 500 kronor ny, och när jag hittade 1971 var den utspridd i delar i grannbyn Hånick. Jag tror att jag fick tag i 75 procent av delarna, bland annat en fotpump, domkraft och påsen med originalverktygen, säger Sture.

Bara beröm
Han får slutligen ta del av vad Alexander Engström, Svenska T-Fordklubben, sa när han per telefon ombads säga några ord om Lundin och hans gärning: "Han är den mest professionelle av dem alla som jobbar med T-Ford. En mycket skicklig herre, som tillverkar plåtdetaljer och karosser till T-Ford med bättre passform än originalet."
- Jag har alltid börjat om från början när det inte blivit riktigt bra. Titta här på lådan under baksätet. I USA säljs den med dubbelvikt kant och inte tryckrullad och punktsvetsad som jag gör det enligt originalkonstruktionen. Kunden vet väl inte att det ser ut så, säger Sture Lundin.