Det kommer att hända på klassisk svensk racingmark. En snickare, en ingenjör, en mediasäljare med flera ska snabbutbildas och köra det häftigaste och mest mytomspunna som finns i racingväg - en formel 1-bil. Det ska dessutom ske på samma som bana som Formel 1-cirkusen gled in med buller på 1970-talet, med den svenske racingstjärnan Ronnie Peterson i spetsen. Niki Lauda och Jody Schekter vann två gånger var, Jackie Stewart, Emerson Fittipaldi och James Hunt försökte. Scandinavian Raceway i Anderstorp. Det var stort. Mycket stort.
För var och en av kursdeltagarna är den här dagen också stor. På ett individuellt plan. Men fortfarande stor.
Johan Rajamäki driver sitt upplevelseföretag sedan slutet av 90-talet, då han avslutade sin egen aktiva tid som förare. Han nådde inte riktigt ända in i finrummet, men körde och vann en engelsk mästerskapsserie med Formel 1-bilar. Tävlandet gav honom en brett kontaktnät i branschen, och när han kläckte idén om att erbjuda vanligt folk några varv i F1-bilar till en av sina sponsorer var det hela igång. Det affärsmässiga genombrottet kom 1999 då en dansk förmedlade kunder för 27 heldagar.
- Jag blev tagen på sängen och vi hade egentligen för få bilar, en Arrows F1:a från 94 och några mindre. Det var svårt att hinna med, men det gick, säger Rajamäki.
Idag pryds garaget av Takuma Satos Jordan F1 från 2002 och Johnny Herberts Jaguar från 2000 vid sidan av tre Formel Opel Lotus-bilar. I körklart skick går F1:orna loss på 1,5 miljoner per bil.
De har 550 hästkrafter och väger bara 550 kilo. Ingen i gruppen har varit i närheten av den kombinationen och vet egentligen vad det betyder i termer av kraft, känsla, acceleration - och fara.
Johan Rajamäki vet vad som kan hända om man inte hanterar maskinerna med största respekt.
Vi följer honom i våra personbilar flera varv runt den avkortade banan. Rajamäki visar det ideala spårvalet, stannar flera gånger vid de kritiska partierna och går noga igenom bromspunkter, växlingsschema och teknik.
På några ställen går gummispåren i en helt annan riktning än idealspåret. En upplevelsetörstig amatör tryckte för hårt på gasen och innan han visset vad som hänt hade bilen tagit med honom av banan.
Det är det som händer, förklarar Rajamäki. Kraften i F1:orna gör att man inte märker att man gjort fel innan det är för sent.
Gruppen lyssnar andäktigt - frågorna är få. Koncentration.
Av med jeans och jackor. På med racingoveraller och racingskor. Hitta rätt storlek på hjälm och handskar.
Förmiddagen innehåller två pass om fem varv i uppvärmningsbilarna, Formel Opel Lotus, med 160 hästar bakom ryggstödet. Tre personer på varje bil. Som små racingteam.
Karin Törnkvist från Täby fick racingdagen i 40-årspresent av maken Roger, som fått tipset av en kamrat. Karin hävdar bestämt att hon blev glad och inte skärrad av presenten.
- Det är hon som hör snabbast i familjen, säger Roger.
- Ja, det är jag som ser till att vi kommer hem i rimlig tid i kväll, skrattar Karin.
Johan Högström från Partille är lika lyckligt lottad som Karin Törnkvist. Johans kompis Nella har skrapat ihop 11 000 kronor, som kalaset kostar, och bjudit Johan på hans lystmäte. Ingen födelsedag, inget jubileum - bara en present.
- Han är ju kung, säger Nella.
Johan Högström är het inför racingdebuten. Det kan ha något att göra med att han är yngst i gruppen, men också med faktumet att hans gatbil är en Subaru Impreza med 300 hästar. Högström säger försiktigt att det har hänt att han streetracat några gånger. Han är trovärdig.
Efter förmiddagspasset har Högströms hetta lagt sig en aning. Han är lycklig, så lycklig och är säker på att han kört snabbast av alla.
- Jag trodde det skulle vara bra, men det är ännu bättre. Du kryper ner i bilen och allt som omger dig är motor och kolfiber. Det finns ingen bättre blandning, säger Högström.
Efter lunch samlas gruppen runt den gula och den gröna F1-bilen. Johan Rajamäki berättar om bilarnas bakgrund, nämner effekten ytterligare en gång och betonar att trycket på bakvingen är 800 kilo vid 200 kilometer i timmen. Vad betyder det egentligen? Rajamäki säger det som en säkerhetsupplysning och gruppen ska förstå det som att bilen "sitter fast" i asfalten.
Vi får veta var tändningen slås av och på, var varvtalet och växelnummer syns, och hur man löser ut brandsläckaren.
Det är än mer spänt än under förmiddagens banbesiktning. Hete Högström frågar om man kan se hastigheten på instrumenten.
- Nej, vi har tagit bort hastighetsmätaren efter några avåkningar, säger Rajamäki.
Han ställer gruppen i en halvcirkel och frågar om läget är okej. På frågan om det är någon frivillig som vill börja får han inget svar. Alla vill men inte först. Det är nervöst, sammanbitet och förväntansfullt. Det är ju nu som det ska ske. Det som Törnkvists har kört 40 mil från Täby, Juha Räihä ännu längre från Storvik utanför Gävle, för att uppleva.
- Det går inte att jämföra F1:an med det ni körde på förmiddagen. Med den här kan ni åka så här i 200, säger Rajamäki och vänder handen upp och ner.
Gruppen småskrattar, men vad hur informationen verkligen påverkar märks inte. Inte mer än att några karlar från Göteborg går en extragång på toaletten.
Rajamäki pekar med hela armen när han numrerar ut körordningen. Ett till och med nio.
Vi får fyra varv per person. En bil åt gången på banan av säkerhetsskäl.
Rajamäki förklarar att han kommer att köra först i en Nissan GP2-bil (klassen under F1) för att dels visa spår, dels för att hålla nere hastigheten om någon får för sig att sticka ut.
Karin Törnkvist sticker iväg i den gula Jordan-bilen. Ljudet är högt, koncist, för motorfolket rentav vackert. Det går fort på flygrakan, försiktigare i kurvorna.
Hon är väldigt nöjd efteråt.
- Jag trodde inte det skulle vara så stor skillnad mot förmiddagen, inte alls så studsigt. Och inte så svårt att växla heller. Det svåra var att veta när man skulle motorbromsa eller använda pedalen, analyserar hon.
Johan Högström är om inte hetare än på förmiddagen. Kompisen följer honom hela dagen med video- och stillbildskamera. Innan det är Johans tur springer hon iväg för att ta plats högst upp på stora läktaren. Från den ser hon hela banan som är öppen för oss.
Högström drar iväg som han inte gjort annat bakom Rajamäki. Ordentligt med gas redan i depåområdet. Någon skämtar om att han borde bestraffas med en drive-trough (påtvingad genomkörning i depån) för den snabba starten.
Högström laddar mest av alla och i början av andra varvet, i kurvan efter målrakan, har Högström för hög ingångshastighet och är tvungen att bryta in bilen. F1:an protesterar och kastar sig i tangentens riktning. Däcken skriker och Hagström av gjort sin första avåkning i en Formel 1-bil.
Han var inte ensam om att inte kunna hantera hästkrafterna. Den betydligt äldre, men inte mindre hete ingenjören från Linköping snurrade av efter flygrakan. Bångstyrighet hade den här dagen inte något med ålder att göra.
- Den här gruppen har varit bra att ha med att göra. Jag märkte i och för sig att några stycken kunde hitta på något, men så är det i de flesta grupper som kommer hit, säger Johan Rajamäki.
- Jag kommer ihåg att jag fick slå av körningen när en kille tänjde alldeles för mycket på gränserna. Jag tror att han levde sitt liv på gränsen, och jag fick ta i med ganska skarpa ordalag innan han till slut skärpte sig.
Det är en lätt uppsluppen stämning när "skolklassen" samlas utanför garaget senare på eftermiddagen för att ta emot sitt diplom. En efter en tar i hand, bockar eller niger, och tackar.
Den stora dagen är över. På parkeringsplatsen väntar gatbilarna.