Walking my baby back home.
Beppe Wolgers skrev en svensk text och gav den till Monica Zetterlund. Åh det är skönt när mitt Stockholm är grönt, sakta gå hem genom stan.
It could happen to you.
Musiken i Monica Z håller toppklass redan från start när 21-åriga Zetterlund uppträder på Nalen i Stockholm. Efter avslutat gig tar hon bussen till Hagfors. Hem till sin lilla dotter Eva-Lena och tillbaka till det trista jobbet som växeltelefonist på Televerket.
Här har vi väldigt mycket talang samlad i en och samma film. Per Fly är en av Danmarks bästa regissörer. Peter Birro är en av Sveriges bästa manusförfattare. Och när det gäller att bedöma Edda Magnasons insats får jag citera en svensk filmtitel från 1944: Flickan är ett fynd!
Förhandspubliciteten, som varit massiv, har handlat om att Magnason är porträttlik och har en sångröst snudd på identisk med Zetterlunds. Nödvändigt för att filmen skall fungera, men Magnason måste även övertyga som skådis. Det gör hon. Hon matchar utan problem Kjell Bergqvist, han spelar Zetterlunds buttre pappa, som lever efter devisen Du skall inte tro att du är nåt.
I Klas Gustafsons bok Enkel vacker öm (nyutgiven på pocket) får vi följa Zetterlund från uppväxten i Hagfors fram till hennes död i Stockholm 2005. Birro väljer ett annat upplägg. Han koncentrerar sig på åren 1958-1962. Utmaningen för Magnason är att vi dels måste förstå varför alla män i Monicas närhet dånar (hon utnyttjade gärna sitt utseende), dels att hon lyckades bli en folkkär artist, trots att jazz även då var en smal genre.
Inledningsvis går det trögt. En resa till New York slutar i fiasko. Zetterlund trivs inte riktigt med att vara på turné med Dompan (Arne Domnérus) och framföra standardjazzlåtar på engelska. Det stora genombrottet kom när hon började sjunga jazz på svenska.
Filmens första timme får ibland karaktären av kändisparad när Ella Fitzgerald, Lena Nyman, Povel Ramel, Tage Danielsson och Hasse Alfredson i unga upplagor syns i bild. Svårt att gå förbi, men de bitarna känns småfåniga.
Störst utrymme av kändisarna får Vilgot Sjöman, som Zetterlund hade ett förhållande med. Spelad av Oscar Thunberg framstår Sjöman som en självupptagen intellektuell tråkmåns. Att Monica faller för honom istället för den genomsympatiske jazzbasisten Sture Åkerberg (Sverrir Gudnason) är svårbegripligt, men livet är som det är.
Ett återkommande tema i filmen är hur Zetterlund hela tiden måste välja mellan sin dotter och karriären. Hon väljer som regel karriären. Men i en film om Monica Zetterlund måste naturligtvis sången och musiken stå i centrum. Så är det i Monica Z.
.
Titta också på:
Lady sings the blues (Sidney J Furie, 1972)
Round midnight (Bertrand Tavernier, 1986)
Cornelis (Amir Chamdin, 2010)
