När väljarna går till valurnorna i september avgör deras röster vem som ska få bilda regering – Alliansen eller de rödgröna. Utfallet har stor betydelse och kommer att påverka Sveriges riktning under de kommande fyra åren.
I EU-valet den 25 maj saknas däremot samma politiska spänning. Till skillnad från riksdagen där striden står mellan höger och vänster är EU-parlamentet en utpräglad kompromissmaskin där enighet över blockgränserna eftersträvas till varje pris. Det urholkar församlingens trovärdighet och skadar demokratin.
EU-samarbetet vilar på tre institutioner – kommissionen, rådet och parlamentet. Eftersom kommissionen är den enda av de tre som har rätt att föreslå ny lagstiftning kallar man den ofta för motorn i EU. Med den terminologin bör parlamentet betraktas som bränslet.
Allt mer makt
Mellan dessa tre institutioner pågår en tuff maktkamp. EU-parlamentet har ända sedan starten kämpat för att ta plats. Kampen bär frukt, för varje fördragsändring har EU-parlamentet tillskansat sig allt mer makt över de politiska besluten.
Makten har dock inte varit gratis och enbart genom att utveckla en långtgående kompromisskultur har EU-parlamentet kunnat tala med en tydlig röst gentemot rådet, de nationella stats- och regeringscheferna, och kommissionen.
Ett lysande exempel på kompromissviljan är valet av talman i EU-parlamentet, där de två stora grupperna, kristdemokraterna PPE och socialisterna S&D helt enkelt delar på posten under den femåriga mandatperioden. Hälften var, hälften kvar.
Men kompromissviljan sträcker sig längre än så. Även i de faktiska politiska beslut som tas i Bryssel och Strasbourg är enigheten närmast öronbedövande.
Ohelig koalition styr
Junilistan har tillsammans med tankesmedjan OEIC undersökt samtliga slutomröstningar i EU-parlamentet under 2013. Sifforna är entydiga, PPE och S&D är oeniga i endast 7,7 procent av fallen. Till skillnad från vad de etablerade partierna gärna vill ge intryck av så här strax före valet styr en ohelig koalition av PPE och S&D, ofta i samarbete med den tredje största gruppen, liberalerna (ALDE) samt de gröna/regionalisterna (Greens/EFA).
De få tillfällen då de tre stora partigrupperna inte kunde komma överens avsåg nästan enbart resolutioner utanför lagstiftningsproceduren, vad som kallas politiska tyckanden. Om grupperna var oeniga var de också splittrade internt och kunde därför inte nå en uppgörelse.
Vad tog man då strid om? Jo, motorfordons ljudnivåer, tidschemat för auktioner av utsläppsrätter för växthusgaser, åtgärder för återhämtning av ål samt frågan om huruvida medborgare i tredje land ska vara skyldiga att inneha visering när de passerar EU:s yttre gränser. Resultatet är att de röstar till drygt 94 procent lika.
Detta är vad som på EU-språk kallas effektivitet. Det är en bild av demokratin som förmodligen är främmande för de flesta väljare. Men inför valet till EU-parlamentet försöker de svenska partierna göra allt för att blåsa upp motsättningarna mellan höger och vänster, en motsättning som stämmer illa med verkligheten.
Försvinnande liten skillnad
Socialdemokraterna pekar ut Moderaterna som sin huvudmotståndare. Ni har säkert hört hur Marita Ulvskog i snart sagt varje intervju påstår att högern styrt EU-parlamentet i 15 år och nu är det dags för S&D. Det stämmer helt enkelt inte. I realiteten är skillnaderna mellan henne och Gunnar Hökmark försvinnande små, ja cirka drygt fem procent. Den avgörande skillnaden står mellan dem som vill värna Sveriges självbestämmande och dem som vill flytta allt mer av den politiska makten från Sverige till EU.
Jörgen Appelgren (JL)
partiledare Junilistan
Camilla Lindberg (JL)
kandidat nummer två Junilistan
Philip Lerulf (JL)
kandidat nummer tre Junilistan
