Militärt fiasko gav kommunisterna segern

Det sistnämnda var helt avgörande. Protesterna mot kriget växte för varje månad i USA och gjorde till slut situationen ohållbar för dem som ville fortsätta strida.

– Det var en mycket krigstrött hemmaopinion. Kriget kostade över 50000 amerikanska soldater livet. Så stora förluster kunde man inte acceptera, säger Marco Smedberg, militärhistoriker och författare till flera krigshistoriska verk.

Droppen blev Tetoffensiven – trots att den ironiskt nog var den kanske största amerikanska framgången i kriget.

Problemet, enligt Smedberg, var att militärerna inklusive överbefälhavaren, general William Westmoreland, under lång tid utlovat seger, till synes utan resultat.

– Tetoffensiven var en amerikansk seger. Westmoreland hade rätt när han sade det. Men ingen trodde längre på honom, säger Smedberg.

Togs på sängen

Offensiven, som fick namn efter Tet, den vietnamesiska nyårshelgen, var ett verk av Le Duan, generalsekreterare i det nordvietnamesiska kommunistpartiet.

Han tillhörde de hårdföra inom partiet och trodde att ett brett upplagt storanfall skulle kunna leda till en allmän folkresning mot regimen i Sydvietnam, och en total seger på kort tid.

– Han försökte följa Mao Zedongs teser om gerillakriget, men överskattade den egna förmågan, säger Smedberg.

I anfallet, som inleddes 30 januari på bred front över hela Sydvietnam, deltog både reguljära nordvietnamesiska trupper och förband från FNL, den sydvietnamesiska kommunistgerillan.

De tog USA och den sydvietnamesiska armén på sängen.

Den gamla kejsarstaden Hue intogs och några FNL-soldater lyckades ta sig in på den amerikanska ambassadens område i Saigon. I USA chockades tv-tittarna av att se amerikanska soldater slåss för livet i städer som bedömts som säkra.

Men de amerikanska och sydvietnamesiska trupperna hämtade sig snabbt. Inom kort slog de tillbaka med full kraft.

50000 döda

Resultatet blev en massaker. På två månader stupade 50000 nordvietnameser och FNL-soldater. De amerikanska och sydvietnamesiska förlusterna var bara en tiondel så stora.

Ohyggliga bilder visades för tv-tittarna världen över. I Hue massakrerade nordvietnameserna och FNL minst 2800 civila och krigsfångar – sådana som hade utsetts till "folkets fiender".

I Saigon sköt Sydvietnams polischef ihjäl en bakbunden FNL-fånge som hämnd för att denne hade dödat hustrun och sex barn till en sydvietnamesisk officer. Avrättningen skedde på öppen gata inför en rad fotografer. Bilderna blev för många själva symbolen för Vietnamkriget.

Efter offensiven var FNL i praktiken en förbrukad kraft. Och nordvietnameserna tvingades under en längre tid till inaktivitet efter de stora förlusterna.

– Det var första gången som de på allvar utmanade den amerikanska krigsmakten. Det gick illa, säger Smedberg.

"Sanslösa siffror"

Misstaget upprepades en gång till, under den så kallade påskoffensiven på våren 1972. Återigen slutade det med ett svårt nederlag.

Att slåss mot en fiende på konventionellt vis passade de amerikanska stridskrafterna perfekt. Det var gerillakrig utan tydliga frontlinjer som man var dålig på.

Ändå är det märkligt hur Nordvietnam kunde tåla så stora förluster utan att krackelera. Under kriget förlorade nordsidan och FNL totalt 1,1 miljoner soldater.

– Det är sanslösa siffror med tanke på att Nordvietnam då hade en befolkning på lite drygt 17 miljoner människor. De led oerhört, vilket författare som Bao Ninh vittnat om, säger Smedberg.

– En viktig orsak till att det fungerade är givetvis att det var en totalitär regim. Man hade hjärntvättat befolkningen under lång tid. En mjukare regim hade inte klarat av att kämpa vidare.