Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
Bild - 1

Mikael Wiehe på Konserhuset. Bild: Bild: Robin Aron Olsson

MIKAEL WIEHE

Nöjesartiklar

VISROCK

VISROCK

MIKAEL WIEHE

Konserthuset, onsdag

Publik: ca 1 200

Bäst: Konserten har ingen självklar höjdare, men berör mest gör En sång till modet.

Sämst: De lite för många självgoda skämten.

När Mikael Wiehe i valspurten 2010 ställde sig på Götaplatsens scen och sjöng Ta det tillbaka gick känslan som en elektrisk stöt genom publikhavet runt Poseidon. ”Ja, det kan vi” sa folket och gick hem och trodde att Mona Sahlin skulle vinna valet. Snacka om pepp.

Nu är han tillbaka på Götaplatsen, i det städade Konserthuset, med nyutgivna cd-boxen Alla dessa minnen. Det är en minst sagt stor låtsamling han bär med sig och Mikael Wiehe, som väntar in en applåd innan han kliver in på Konserthusets stora scen, utstrålar gott självförtroende.

Hyllningssång till Afzelius sitter fint

Flankerad av Christer Karlsson och Bernt Andersson på olika klaviaturer är han också i tryggt musikaliskt sällskap. Det hjälper under kvällen när rösten och på något ställe också texten tappas. Hesheten hindrar i alla fall inte Mikael Wiehe från att snacka. Han är på gott humör och bjuder på väldigt många roliga och tankeväckande politiska funderingar. Lite för många och lite för långa i förhållande till de musikaliska berättelserna dock.

För en bättre version av Titanic, med Bernt Andersson på dragspel, har jag aldrig hört tidigare. Och den blues-smutsiga tolkningen av Hoola Bandoolas Vem kan man lita på är skitbra. Hyllningssången till Björn Afzelius, Den jag kunde va, föräras denna kväll också Hannes Råstam och sitter fint.

Och med publikfriaren Valet och den starka En sång till modet kommer peppkänslan från valspurten tillbaka.

Att Mikael Wiehe är en modig och engagerad artist går inte att tvivla på efter fyra decennier av protestsång. Med all rätt kan han vara stolt över vad han åstadkommit. Tyvärr stör då lite för många självgoda skämt och grabbiga historier.

Varför inte nämna Laleh?

Det känns givet att slå mynt av TV-succén Så mycket bättre, och är kul när han kreddar Tomas Ledin, Timbuktu och E-Type i olika nummer. Men är det en slump att vare sig Eva Dahlgren eller Laleh nämns?

Och så det där säljsnacket på slutet, om cd-boxen han så gärna vill kränga. Det hade jag velat slippa. Så jag lägger in en liten protest och ber om mer sång nästa gång.

Mest läst