Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
Bild - 1

Bild: Bild: Elisabeth Alvenby

Mikael van Reis: Mord och mord

Kulturkrönika Mikael van Reis funderar över skillnaden mellan olika typer av underhållningsvåld

Det betydande avståndet mellan underhållningsvåld och verkligt våld försöker teves polisserier balansera genom att både vara rafflande och autentiska. I svensk löpande bandproduktion hemfaller dock manus och klippning gärna till en sorts gråtfärdig naturalism i vinterväder med många metodiskt inprickade markörer. Dagliga relationsproblem och moraliska underskott ställs mot den nattliga världen av knark, pedofili – och exploderande våld.

Arne Dahls (Jan Arnalds) utmärkta serie om poliserna i A-gruppen har blivit teve (manus Cilla och Rolf Börjlind, skiftande regissörer) och sänds sedan några veckor på söndagar. Här finns en hel tevegenre summerad – mycket transporter i gråväder, enstaviga besked, after work med stor stark, lunkande klippning, pipande mobilsignaler, det som göms i snö...

Jag tycker kort sagt inte filmversionerna frigjort sig från den svenska socialnaturalismen i teveformat. Som väntat blir serien bäst när A-gruppen samlas till ensemblespel i grupprummet eller hamnar i närbild – Irène Lindhs Super-Nanny, Shanti Roneys mogadonblick, Claes Ljungmarks sinne för komedi och Matias Varela och Vera Vitali intressanta mikrospel...

Vad serien förlorar i det konventionella teveberättandet vinner den i framväxande personteckning, men där finns ändå en bra lång sträcka kvar att vandra i snöblöta skor. Det blir lite som Hem till byn med snutar.

Jag låter Werner Herzog bli kontrast. Han är i mina ögon en sann filmkonstnär – alltid oväntad, originell, personligt engagerad i livets absoluta utmarker. Siste oktober visades hans Into the abyss och den finns kvar på SVT Play två veckor till. Jag såg om den. Se den! Den handlar om verkligt våld, om två nittonåringars mord på tre personer för en röd Camaro i Texas 2001. En cocktail av droger, vild arrogans och hagelgevär verkar det som, men Herzog tecknar tålmodigt tragedins alla konsekvenser.

Det är två leende mördare med fräcka tatueringar och utan omsorger. Michael Perry döms till döden och avrättas med giftinjektion, Jason Burkett får livstid som sin far i fängelset bredvid. I familjen Stotler är det bara dottern kvar i livet. Perry svarar ”Yessir” och ser på Herzog som en tonåring med blöt och ömtålig blick. Han skall strax avlivas.

Alla intervjuas av Herzog som rör sig i en cirkel runt de fruktansvärda handlingarna för att fånga alla mänskliga aspekter. Han gör om Truman Capotes klassiker In Cold Blood, men för 2000-talet och utan Capotes manierism. Livet går vidare – Jason Burkett blir far, polisen i dödscellen med över hundra avrättningar bakom sig lämnar sitt arbete efter ett nervsammanbrott: ”You got to live your dash”. Du måste leva det där strecket mellan gravstenens födelseår och dödsår.

Mest läst