Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter

Mikael Olofsson: Rum som berör och gör skillnad

Kulturkrönika

Ett rum, litet som ett bås, instängt, unket. Svagt glödlampsljus. En känsla av klaustrofobisk övergivenhet. Jag öppnar nästa gnisslande dörr och går in i något lika otrivsamt. Ett intryck av mögelskadad källare, några redskap ligger slängda i ett hörn. Nästa dörr jag trycker upp jämrar sig än värre, härinne finns bara en bänk med en rånarmask och ett maskingevär.

Nästa rum: samma dunkel, samma ödslighet, en anslagstavla meddelar veckodag och klockslag för nästa möte, meddelandet verkar flera ­decennier gammalt.

Kommen så långt in i Mike Nelsons rumslabyrint Korallrevet har jag fattat vitsen, jag är både imponerad och tagen. Jag passerar obeskrivligt sunkiga hotellrum, hemliga gömställen, jag vet inte vad, terroristceller, men hur kommer jag ut? För bara fem minuter sedan diskuterade jag med kompisar om var vi skulle äta lunch. Det känns som ett annat liv, minnet håller redan på att blekna.

Nå, jag hittade ut till slut. Ut till Tate Britain, som äger verket, och ut ur Tate till ett höstligt London. Men få konstupplevelser har satt sig så djupt i medvetandet. Inte så att jag tänker på den, verket dyker snarare upp igen, oanmält, i form av andra rum, rum som skulle kunna fogas till Mike Nelsons labyrint av rum. Senast var det i de mörka korridorerna med små runkbås i en sexklubb på Andra Långgatan, som ett ambitiöst och smart konstarrangemang för en kväll abonnerat.

Mina känslor var blandade. Kons­tens aptit på andra verkligheter är kanske dess motor, gränsförflyttningarna, tröskelöverskridandena. Men var jag inte här som ett slags slum­turist, dessutom med lokal­befolkningen tillfälligtvis avhyst, för säkerhets skull?

Jag beslutade mig för att återvända en annan kväll. Lika litet som jag skulle ha satt mig ner i Mike Nelsons rum för att titta på tv kunde jag för övrigt på allvar ta till mig de konst­videor som visades. Rummen var starkare. Men kanske skulle jag kunna lära mig att trivas här? En bar finns i närheten, till skillnad från i Nelsons verk – och suggestiva skuggvarelser i korridorerna – och nakna dansande kroppar på scenen en våning ner, i vanliga fall.

Ett annat rum som i min fantasi fogats till rumslabyrinten är värre: en exakt rekonstruktion av en isoleringscell i ett fängelse i Iran, nyligen utställd på Röda sten. Jag försökte föreställa mig hur det skulle vara att vistas därinne, månad efter månad, utan att förlora förståndet ... Men i rekonstruktionen saknade dörren lås, precis som de gnisslande dörrarna mellan Nelsons rum. Det är en av­görande skillnad.

Mest läst