Författaren och kulturskribenten Åsa Linderborg, född 1968, växte upp med sin ensamstående pappa Leif Andersson i Västerås på 1970-talet. Leif var stark som en björn och kunde knyckla ihop mellanölburkar med högernäven. Han jobbade som härdare, och tämjde stålet, på Metallverken. Han förde en daglig kamp mot spriten. En kamp som han till slut förlorade.
Om detta handlar Linderborgs Mig äger ingen, som är en enastående bok och en otippad bästsäljare. Det primära för Linderborg är den villkorslösa kärleken mellan far och dotter, att de är bästis-bundisar i alla väder. Hon intresserar sig också för förortsliv, klasstillhörighet och ett Sverige i politisk förändring, mot höger.
Boken, som består av minnesbilder, är inte lättfilmad, men regissören Kjell-Åke Andersson och manusförfattaren Pia Gradvall gör ett försök. Gradvall garderar sig med "Fritt efter Åsa Linderborgs barndomsskildring". Hon har stuvat om en del för att få en rak från a till ö-handling. Alla personnamn är utbytta. Av outgrundlig anledning är filmen inte inspelad i Västerås, utan i Luleå, Piteå, Trollhättan och Göteborg.
Regissör Andersson gör en del kopplingar till sin egen film Min store tjocke far (1992) med Rolf Lassgård i rollen som gravt alkoholiserad pappa. Andersson sätter skådespeleriet i centrum och det gör han helt rätt i. När Mikael Persbrandt är inspirerad och får en komplex rollfigur att bita i (det får han inte i Hamiltonfilmerna) är han svåröverträffad.
Hasse, som pappan heter i filmen, är ingen filmschablonalkis. Han är redo att göra precis allt för sin dotter. Han har ständigt ebb i kassan, men försöker göra det bästa möjliga av situationen.
En kul och fin detalj, både i filmen och i boken, är pappans besatthet av snygga, måttbeställda gardiner, och att allt skall se perfekt ut från utsidan. Lägenheten som sådan är spartansk, men de som står utanför och tittar upp mot fönstret skall tycka att det ser ut som lucka 24 i en adventskalender. Och tro att där måste det bo ett redigt fruntimmer, ingen härdare Andersson.
Lilla Ping Mon Wallén spelar Lisa (som dottern heter i filmen) i femårsåldern. Wallén som är en anmärkningsvärt duktig barnskådespelare ersätts en bit in i filmen av Saga Samuelsson som i sin tur, på slutet, ersätts av Ida Engvoll. Då är Lisa 25 bast.
Svårfilmad är boken som sagt. Filmens första 45 minuter är riktigt bra med en historia som hänger samman, och med roande spel från Sten Ljunggren, i rollen som Lisas farfar. Sedan blir filmen fragmentarisk, utan något berättardriv att tala om.
Griper tag mest gör scenerna mellan Persbrandt och Wallén (till exempel ett försök till dagislämning mitt i natten). Och de allra sista scenerna med Persbrandt, då Hasse förstått att supandet inte kan fortsätta, men förstått det för sent.
.
Titta också på:
Kvarteret Korpen (Bo Widerberg, 1963)
Min store tjocke far (Kjell-Åke Andersson, 1992)
Äta sova dö (Gabriela Pichler, 2012)
.
Fotnot: På bokförlaget Atlas väljer man att inte ge ut Mig äger ingen i ny pocketutgåva. Ingen nylansering av boken med andra ord.
