Se till att du har den senaste versionen av GPs app, så att du inte missar några nyheter - uppdatera här

Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
Bild - 1

Mick O´Shea | Amy Winehouse: En omöjlig kärlek

Elin Grelsson Almestad läser Mick O'Sheas biografi över Amy Winehouse och påminns om att musikvärlden är en manlig arena.

Biografi

Översättning: Björn Linné

Norstedts

Under sommaren har det blivit tydligt att kvinnliga artister fortfarande betraktas med andra ögon än manliga diton. Rihannas spelning på Peace and Love-festivalen i Borlänge bedömdes som porrig och trasig, Aftonbladets Markus Larsson menade att hon gick sönder framför publiken. Madonnas spelning på Ullevi renderade i sin tur i ett personligt tilltal från Jan-Olov Andersson i samma tidning, där han önskade att hon skulle börja acceptera sin ålder och skriva låtar om en 50-årig kvinnas verklighet.

Mot bakgrund av det är journalisten Mick O´Sheas biografi över Amy Winehouse högaktuell läsning när den nu översatts till svenska. Winehouse var inte bara en av de samtida kvinnliga artister som väckte mest uppmärksamhet, fördömanden och oro kring sitt destruktiva leverne med droger och sprit. Boken sammanfattar också väl hur illa det ofta går när manliga rockskribenter ska tolka en begåvad kvinna med samma fallenhet för de mörka sidorna av rockmyten som ett otal manliga artister.

Redan i sin inledning slår O’Shea fast att han aldrig varit intresserad av vare sig Amy eller hennes musik – en dålig förutsättning för att skriva en biografi kan tyckas – men att han naturligtvis noterat alla skandalskriverier om henne i den brittiska pressen. Under arbetet har han dock kommit fram till att hennes röst alltid var oförändrat vacker, medan hon själv förvandlades från en oskyldig tjej till en plågad karikatyr med bikupefrisyr och en böjelse för vulgära sjömanstatueringar. En grundare och mer misogyn sammanfattning av en artist får man leta efter. Det är dessvärre ett genomgående tema i boken. Winehouse var söt och rådjursögd, ja nästan älvlik men förvandlades till en hålögd och tatuerad kvinna med höstack till frisyr. Eller som O’Shea klargör det hela: Det var inte längre en flicka som man kan ta med hem och visa upp för mamma. De hobbypsykologiska teorierna kring hennes frikostiga intag av droger varierar mellan bakomliggande trauman som föräldrarnas skilsmässa, dåliga pojkvänner till ingen pojkvän alls. Däremellan finns de klassiska kännetecknen för en riktigt dålig musikbiografi: ändlösa namnrabblanden av producenter och managers, långa haranger om turnédatum och spelningar, personliga reflektioner kring artistens låtar och onödigt många referat av diverse recensioner och tidningsartiklar. O'Shea har i ett flertal intervjuer kring boken uttryckt åsikter om att Winehouse bedömdes hårdare för att hon var kvinna och att hennes livsstil inte var värre än flertalet manliga kollegors. Därför är det extra sorgligt att se hur han själv faller in i samma fälla som han själv kritiserar.

Men någonstans i allt dravel om vulgära tatueringar och oro över avsaknaden av pojkvän skymtar en stor artist och en ovanligt uppriktig offentlig person. En röst utöver det vanliga, texter med svärta och låtar som spelades över hela världen. En svajande och destruktiv, men högintelligent människa, som utan omsvep talade öppet om både sin manodepressivitet och sina ätstörningar, de sistnämnda med det klarsynta tillägget "jag är inte helt okej, men det tror jag inte någon kvinna är". Ja, kisar man tillräckligt mycket ser man faktiskt glimten av Amy Winehouse mellan raderna. En ofta rapp och inte sällan mycket rolig person, tillika en briljant artist. Precis som Rihanna var Winehouse någon som inte gjorde en hemlighet av sin destruktivitet. Lika explicit skrev hon också låtar om att tillrättavisa en man som tillfredsställer henne sexuellt, lockas av otrohet och vägra skriva in sig på rehab.

Winehouse ska naturligtvis inte idealiseras. Hennes för tidiga död, i den klassiska rockstjärnedödåldern 27 år, var djupt tragisk och hennes missbruk sorgligt på samma sätt som andra mytomspunna musikers förkärlek för droger är. Men medias frossande i fallna kvinnor på väg mot botten, oavsett om de heter Britney Spears, Lindsey Lohan eller Amy Winehouse, är minst lika osmaklig som en eventuell idealisering. I genomgången av den brittiska pressens skriverier kring Winehouse blir det smärtsamt tydligt vilken guldgruva artisten var för tabloid och chockrubriker.

Men det är inte så hon borde bli ihågkommen. Skivan Back to black är en av 2000-talets hittills bästa och de mörka texterna berörde en hel värld. I biografin schabblas återigen den storheten bort. Om Winehouse hade fått vara en artist på samma villkor som män hade såväl hennes musikaliska gärning som det missbruk som tog hennes liv varit en intressant berättelse. Nu blir det bara en plågsam påminnelse om att musikvärlden och rockstjärnemyten fortfarande är en manlig arena och att en kvinnas största brott är att gå från att vara rådjursögd till sjömanstatuerad.

Elin Grelsson Almestad

Elin Grelsson Almestad är författare och medarbetare på kulturredaktionen. Senast skrev hon om mediebevakningen av förorten.

Sångerska och låtskrivare, influerad av jazz och soul.
Född 1983 i London, död 2011 av akut alkoholförgiftning.
Debuterade 2003 med albumet Frank, följde upp med Back to Black 2006.
För Back to Black fick hon sex Grammynomineringar och fem vinster.

Mest läst