Se till att du har den senaste versionen av GPs app, så att du inte missar några nyheter - uppdatera här

Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
Bild - 1
Mia Skäringer berättar med egna ord om hur Bup förändrade hennes liv.

Mia Skäringer Lázár var en "tickande bomb"

Här berättar Mia Skäringer Lázár om hur Bup förändrade livet till det bättre.

Jag minns de vuxna som stirrade med skräck och okunskap på mina skärsår i handlederna. Som aldrig vågade fråga. Vändningen kom när jag äntligen fick träffa en människa som hade modet att bryta sig in.

Jag får i egenskap av den offentliga person jag är många brev från människor med pågående svåra livssituationer. Det kan handla om depressioner, självmordstankar, sexuell läggning, skilsmässor, övergrepp, missbruk, psykiska sjukdomar, utbrändhet och otillräcklighet. De här människorna skriver ofta att de på ett eller annat sätt känt igen sig i mig. Att de känner tröst och samhörighet. En känsla av att inte vara ensam.

Läs också: Mia Skäringer Lázár ambassadör för Suicide Zero

Jag har under en lång tid tänkt mycket på vad jag ska göra med alla dessa brev. Hur jag ska hjälpa alla dessa människor. Jag är ju bara en vanlig människa. En trebarnsmorsa som jobbar hysteriskt mycket och knappt får tiden som blir över att gå ihop till familjen.

Jag är ju också en människa med både depressiva och maniska drag. En människa som själv kämpar med att få ordning på känslor, sätta gränser och försöka hålla mig på mattan. En stark-skör människa. Lika självklar som jag kan vara på den stora scenen ena kvällen kan jag också vara genomskinlig under täcket morgonen därpå. Hur ska jag kunna hjälpa? Jag som inte ens har svaren på mina egna frågor? 

Jag hade en rätt tuff uppväxt där jag kämpade med att bli sedd. Ofta sökte jag bekräftelse och uppmärksamhet på fel sätt. I trettonårsåldern drabbades jag av anorexi och bulimi. Som fjortonåring hade jag alkoholproblem, samt självskadebeteende och som sextonåring lät jag mig utnyttjas. Det var en ond cirkel och ingen vuxen i min närhet vågade eller orkade gripa in. 

Jag minns de vuxna som stirrade med skräck och okunskap på mina skärsår i handlederna. Som aldrig vågade fråga. Alla gånger jag aldrig kom till skolan. Min håglöshet. Min sorgsenhet.

Undrade de aldrig? Varför vågade de aldrig fråga?

Kanske hade de inte tiden. Om jag hade fått chansen att svara och fördämningen av alla undangömda känslor, all sorg och skam plötsligt släppt på deras skrivbord – vad hade hänt då? I stället var det fokus på att jag presterade för dåligt, att betygen sänkte sig. Jag skulle skärpa mig. Hänga med bättre på lektionerna. Du kan ju bara du vill!

Problemet var bara att jag inte ville någonting. Jag höll på att förlora min livslust och jag var djupt deprimerad. 

Det fanns inga resurser under min skoltid. Varken i grundskolan eller på gymnasiet. Ingen som hade kunskapen eller tiden. Ingen som hade det mänskliga modet att bryta in. Jag var en tickande bomb.

En dag orkade inte min mamma mer utan tvingade in mig i bilen och körde mig till Bup. Barn- och ungdomspsyk. Jag slet henne i håret hela vägen och skrek i bilen.

Men det var början på en långsam vändning. Där fick jag äntligen träffa en människa som hade modet att bryta sig in. Som hade kunskapen. Som såg mig och vågade fråga. Som kunde lägga ihop mitt pussel. Som kunde hjälpa mig reda ut mitt liv.

Sylvia var den första som tittade på mig med respekt och inte med skräck. Sylvia blev inte rädd för mina skärsår. Inte rädd för min viktminskning. Inte förskräckt av mina berättelser. Hon fanns där. Och hon hade varit med om det här förut. Två timmar, två gånger i veckan. Regelbundet. Tryggt. I flera år fanns hon där.

Sylvia hade ju inga svar. Hon lyssnade och frågade. Hon fick mig att börja prata. Sätta ord på upplevelser. Känslor. Hon hade modet i och med sin erfarenhet och sin kunskap. Jag hade tur som fick träffa en levande människa i mitt första möte med vården. Jag hade tur som inte föll mellan stolarna. 

Så tänker jag vidare. Jag har erfarenheten av mig själv och jag delar den gärna. Och jag har definitivt modet att bryta mig in.

Suicide Zero känns som den självklara organisationen jag vill vara ambassadör för. Där kan jag bara att genom att fortsätta vara den jag är göra en skillnad. Det blir mitt sätt att svara på alla brev. Att vara en röst som inte väjer undan för det som känns obekvämt. 

Mest läst