Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies

Bild - 1

Merethe Lindström | Ur vinterarkivet

Ångest och oro får sin förklaring i barndomstrauman i Merethe Lindströms Ur vinterarkivet. Karin Holm har läst den norska författarens personliga roman.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Roman

Roman

Merethe Lindström

Ur vinterarkivet

Översättning Urban Andersson (Weyler)

Snön har lagt sig och det är till det yttre mycket stilla i Merethe Lindströms nya roman. Oro och omsorger om familjen, mannen och de två döttrarna, följer dock berättarjaget Merethe genom hennes författarvardag där skrivandet är en given, stabil grund.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

En tystnad finns i huset där mannen, Mats, också arbetar med sin konst. Stumheten finns mellan människorna, mellan generationerna. Och den är lätt igenkännlig från den roman där norska Merethe Lindström först presenterades för svenska läsare 2012, Dagar i tystnadens historia. För den drabbande berättelsen om slutenhet och familjetrauman belönades författaren med Nordiska rådets litteraturpris.

I Ur vinterarkivet sägs dock hemligheterna mer tydligt ut. Familjen i huset på landet ramas in av släktens alkoholism, ångest och schizofreni. De barn som levt i otrygghet, Merethe och Mats, har själva blivit föräldrar med svårhanterliga erfarenheter. Mats är bipolär och självmedicinerar för att mota depressionerna. Författaren överlevde ungdomens anorexi och självmordstankar, nu vakar hon över mannen som periodvis vill avsluta sitt liv.

Berättad så här förefaller romanen outsägligt dyster, men det är alldeles fel, den är tvärtom livgivande i sin skildring av konstnärligt skapande, relationer och natur.

Merethe Lindströms vackert precisa språk tecknar omgivningarna runt huset, där paret vandrar tillsammans med de stora hundarna. Det är verkligen vinter, snön täcker markerna, den smälter i mönster och bildar bokstäver i trädgården, tystnaden rår här också, avbruten av ett avlägset hundskall, ett godståg lastat med timmer.

I tillbakablickar, - djupdykningar i minnesarkivet, sätter författaren ord på både sina och mannens barndomsupplevelser. I en mardrömslik sekvens får läsaren följa den jullovslediga lilla pojken uppför trappan till hemmet, som modern utan att berätta något lämnat för gott medan han besökt fadern. I köket äter främmande människor kvällsmat.

I en annan scen fyller den egensinniga flickan som älskar hästar år. Moderns pojkvän tar med familjen på bilutflykt till ett kafé. När flickan och han är ensamma vid bordet kränker han henne, skadar henne, viskar att hon aldrig kommer att få någon häst. Varför? "Du är en skitjänta på ett skitställe."

Merethe Lindström - håller sig i huvudsak till Mats och Merethe, pojken och flickan som tonåringar, unga vuxna och föräldrar. Genomgående finns ett brett stråk av värme och lojalitet i romanen, berättaren har en själsfrände i den dotter, Jackie, som i Sara Stridsbergs Beckomberga oförtrutet besöker sin far på den psykiatriska kliniken. Även förmågan att tränga in i det mörka, det såriga, förenar författarna. Lindström strävar klarsynt framåt, plogar sig genom snön.

I romanens avslutande del blir det vår. Ljuset gör dammet synligt överallt, men livet får en nystart. Hästarna släpps ut i hagen och familjen lämnar huset. Författaren sätter punkt för den personliga berättelse som kanske krävt just den här platsen.

Mest läst