Orättvist är väl inte rätt ord, men det är så det känns. Det att vissa artister kan ägna ett liv åt att försöka slipa fram ett eget utryck medan andra finner det med en gång. De gör sin egen grej med naturlig säkerhet och en slags befriande självklarhet. Dit hör Melissa Horn.
Hon har ett rakt tilltal, vänder sig direkt till mig som lyssnar, och jag tror att väldigt många uppskattar det. Men inte alla. Trots den stilfulla melankolin, trots de "vardagsnära" texterna fyllda av resignation och uppgivenhet har jag svårt att på allvar bli berörd.
Melissa Horns sånger lufsar på i samma mak som de brukar göra och det låter lika snyggt som det alltid gjort, men även om en låt som Drömmen om Alice verkligen lyfts av sina stråkar, och Per "Ruskträsk" Johansson och Goran Kajfes lägger fint blås på Jag vet och Du är värd det, så uteblir dynamiken. Låt läggs till låt, jag märker det, men tankarna glider iväg, det är svårt att fokusera och ge musiken min odelade uppmärksamhet. Melissa Horn sjunger fint, hon har lagt tid på texterna, undrar om Martin Hederos hänger sådär över pianot i Ett sent farväl, det gör han nog, vad är klockan nu då, ska jag ta lunchlåda i morgon...?
