Melissa Horn.
Melissa Horn.

Melissa Horn | Innan jag kände dig

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

Destruktiv blues. Mardrömmar. Det känns ännu sämre nu …

Melissa Horns låttitlar skickar signaler om en 24-åring som har det jobbigt med livet, med kärleken, med sanningen och lögnen, med sig själv, med världen. Men jag tror inte att det är så, jag tror att Melissa Horn är rätt trygg i sig själv och som artist växer hon med varje album.

Någon drog en parallell med Sara Vargas snällpop (minns ni henne, från Melodifestivalen, hon som sprang för livet) men en sådan jämförelse haltar betänkligt och känns i sammanhanget närmast genant. Den visar nämligen hur begränsad Vargas talang är och hur mycket hjärta, karaktär och personlighet som Melissa Horn fyller sina låtar med.

ANNONS

Hennes sånger sträcker inte upp något långfinger i luften, de slår hellre ned blicken, väjer undan och sparkar lite blygt i gruset. Men hållningen är stolt, styrkan påtaglig, viljan orubblig.

Sorgen efter spruckna förhållanden finns där, eller sorgsenheten snarare, och Melissa Horns album känns både eftertänksamt och klokt i skuggan av författarna Maria Svelands och Katarina Wennstams nyutkomna skilsmässoporr.

Visst låter hon som Lars Winnerbäck emellanåt – känsla, frasering, texter och arrangemang påminner om den sturige östgöten – men hey, det har Melissa Horn alltid gjort, och precis som Kristian Matsson (Tallest man on earth) har lyckats krångla sig ur de ständiga jämförelserna med Bob Dylan kommer det säkert en tid då Winnerbäcks namn inte reflexmässigt nämns i samma andetag som Melissa Horns. Men där är vi alltså inte riktigt än. Och det är nog bra. I alla fall för Melissa Horn.

Jag tänker så här. Lars Winnerbäck är på många sätt landets största rockartist. Han drar fulla hus överallt, har sålt närmare 1,5 miljoner plattor sedan genombrottet och har säkert lika många fans som följer honom i vått och torrt. Om så bara tio procent av dem fastnar för Melissa Horn har hon en fanbase på 150000 personer, och det låter väl som en rätt stabil grund att bygga vidare på.

ANNONS

Pernilla Andersson: Ö

Elin Sigvardsson: Smithereens

ANNONS