Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
Melissa Horn

Finstämda singer/songwriter på Storan. Bild: Maja Suslin

Melissa Horn

Konsertrecensioner Med Melissa Horn fylls kvällen med supervardagligheter. Mycket är fint, men Tobias Holmgren saknar tempo.

Singer/songwriter

Stora teatern, torsdag

Publik: 600

Bäst: Självdistansen. ”Nu ska vi sänka stämningen rejält”.

Sämst: Sävligheten.

Inte ens Lars Winnerbäck klarar av att vara så mycket Lars Winnerbäck som Melissa Horn är. Hennes tvåradsrimmade och trallvänliga kortnoveller är dock betydligt intimare än hans, för i Melissa Horns textvärld trängs inga motsvarigheter till fröken Svår, Hjärter Dam eller Värdinnan. Här finns bara Jag och Du – tätt åtföljda av Dig och Mig.

Ordet Jag är det vanligaste i hennes låtkatalog. Av kvällens 20 låtar på Storan, har sju en titel som börjar på det. Egentligen är det en besynnerlig situation, det här att sitta i en teatersalong och lyssna till hur en person pratar om sig själv i nära på två timmar. Inte om några kärleksdraman på liv och död, märk väl, inte om att gå igenom svåra sjukdomar eller skåda döden i vitögat, utan helt vanligt, supervardagligt grejs. Sådant man grubblar över vid strykbrädet om morgnarna. Vanlig svartsjuka, vanlig göra slut-ångest. Vanligt ältande.

Det som gör bekännelsestunden uthärdlig och till någonting större är förstås musiken. Den finstämda, Melissa Hornska singer/songwriter-visan. Ingen gör den bättre än hon.

Till höjdpunkterna hör en version av Jag har inte gett upp oss än som blir fräckt Cure-poppig i de instrumentala segmenten mellan verserna. Gitarristen Anders Pettersson gör ett fint solo som gråter likt en theremin i slutet av De två årstiderna, och förbandet Moa Lignell, som i allt väsentligt är en engelsksjungande Horn, har en skön närvaro på scenen i sin Dylan-hatt när hon kommer in för en munspelssession på Där går mitt liv (som hon för övrigt skrivit tillsammans med kvällens huvudnummer).

Allt det är bra nog, det är det. Och Melissa Horn är sympatisk kärvänlig i sitt mellansnack, talar om hur hon vaknade på dåligt humör men att Göteborgspubliken har peppat henne glad igen, och att hennes musik har en tröstande verkan på deppiga vänner eftersom de genom den förstår att andra har haft det så mycket värre.

Det är bra. Men att hela konserten har samma långsamma och ångestframkallande dystergökstempo är det inte. Ständigt väntar man sig att bandet och Melissa ska börja spela loss. De har kommit 25 konserter in på sin mastiga 50-spelningsturné och måste vara nog varma i kläderna för att klara av att ha roligt på scenen; den första spelningen av fyra på Storan förblir dock oförlöst.

Trist, eftersom hon faktiskt har underbara upptempolåtar i sin sångskatt – i synnerhet Långa nätter och Sen en tid tillbaka. Båda fattas oss i kväll.

Mest läst