När duvor flyger är en rättmätigt hyllad roman som lutar sig mot författaren Melinda Nadj Abonjis eget liv. Den har en säregen kraft i det melodiska språket med alla bildspäckade superlånga meningar, två räcker ofta för att fylla en sida. Christine Bredenkamp har gjort ett mycket fint översättningsarbete från tyskan, som är Abonjis andra språk efter det ungerska modersmålet.
Boken är en samling hågkomster, vilket inte betyder att någonting har slutat att hända. Det är den unga kvinnan Ildikó som svingar sig fram och tillbaka mellan scener, som korrigeras, dubbelexponeras och expanderar till en mäktig historia om en familjs exiltillvaro.
När den ungersk-serbiska familjen kommer som arbetskraftsinvandrare till Schweiz på 70-talet hamnar den i ofas med döden. Via släktingarnas enda telefon nås emigranterna av dödsbud som vävs in i tystnad och självförebråelser, så långt borta från en gemensam sorgeprocess. Senare, när kriget exploderar på Balkan bryts kontakten med Vojvodina och de får lära sig att leva med kronisk oro och ökande främlingsfientlighet. En fientlighet som sipprar in och förgiftar självbilden så att de inte vågar prata ungerska när andra hör på, för det gäller att inte provocera, inte sticka ut.
För Ildikó blir det en utmaning att hitta en egen identitet i den starkt sammansvetsade familjen, där hon är van vid att fadern försätter sina döttrar i ”schackmatt med bråkdelar av sin levnadshistoria”. Men När duvor flyger är inte en skildring som enbart dröjer vid smärtpunkter utan också präglas av solidariteten mellan Ildikó och hennes syster och den kärleksfulla atmosfären i farmoderns ruckliga hus i hembyn.
Om Melinda Nadj Abonjis första roman är tillnärmelsevis lika bra som den andra hoppas jag att den snart kommer på svenska.
