Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

    Den här artikeln ingår för dig som är kund.

    Med vreden som verktyg

    Författaren Berny Pålsson skriver om sina psykoser, om missbruk, övergrepp och förnedring. Hon berättar att viljan att överleva övervinner allt.
    Det är en grå januaridag i Sverige 2008. På pendeln mellan city och Handen centrum där Berny Pålsson bor samtalar en trio tonåringar högt och ljudligt om sina äventyr som antingen handlar om sex, sprit eller stöld. Det känns som ett provocerande skrik på engagemang och styrning från den vuxenvärld som samfällt väljer att blunda med både ögon och öron och stillatigande skumpar fram och hoppas att resan snart ska vara slut.
    Utanför köpcentret fnittrar några unga tjejer runt en flaska. En annan tjej spyr ett par meter därifrån. Det är mitt på dagen.
    Inramningen till intervjun är allt annat än ljus, ämnet likaså. En kvart försenad dyker Berny Pålsson upp på den enkla japanska restaurang hon själv valt. Hon är hårt sminkad med guld på ögonlocken och ser trött ut. Hon säger att hon inte sovit mer än tre-fyra timmar per dygn på sistone, vill inte gå in på detaljer men berättar att hon mordhotats och därför inte går någonstans utan pojkvännen Jonas i sällskap.
    De har hängt ihop i fyra år och det är honom hon tillägnat sin nya bok Känn pulsen slå, en upprivande rapport från alldeles nyss i hennes liv, en virvel av självförnedring, schizofreni, olika former av missbruk och kamp att få vård. Hon säger att den är född under betydligt större vånda än debuten Vingklippt ängel, som tog ett halvår att skriva.
    - Känn pulsen slå tog ungefär tre år. Det var jättesvårt att skriva om övergreppen och samtidigt hade jag tunga drogproblem, säger Berny Pålsson med lite släpig röst.
    Livet i dag är upp och ner. Hennes läkare har sagt till henne att det stora problemet just nu är att hon lider av posttraumatiskt stressyndrom, orsakat av de övergrepp hon råkade ut för både som barn och som hon bearbetar med boken. Samtidigt tillfrisknar hon från sin schizofreni, vilket hon tycker känns så stort att hon inte riktigt kan begripa det.
    - Någonstans finns det en grundvilja att leva och den vinner hela tiden, hur hemskt det än är. Jag vet inte riktigt var den kommer ifrån, säger hon.
    Hon tystnar, funderar länge, petar i sina sushibitar och blickar ned i tallriken.
    - Det är ett slags ilska, tror jag. Jag vill inte att han som förgrep sig på mig ska vinna. Om jag gav upp skulle det kännas som att han skulle ha lyckats krossa mig totalt. Så det är ett slags ilska och den leder till en envishet som gör att jag vill leva. Där hämtar jag styrka.
    Debuten för fyra år sedan ledde till att många unga tjejer glorifierade hennes tillvaro och läste boken som ett slags manual för sjukdom. Hon säger att det är en effekt hon inte hade räknat med och som gjorde henne djupt ledsen. Därför skrev hon ett förord riktat direkt till presumtiva feltolkare av nya boken, som hon hoppas ska bidra till ökad förståelse för psykisk sjukdom.
    -Nu har jag varit jättenoga med att avromantisera allting och verkligen framhäva att det här är ingenting att eftersträva, säger Berny Pålsson som fått goda recensioner och beröm för sitt språk.
    Den senaste tiden har hon intervjuats flitigt i radio, tv och tidningar. Intervjuerna har i hög grad kretsat kring samma frågor och snarare utgått från hennes sjukdomsbild än hennes författarskap, menar hon. Men så länge hon kan minnas har skrivandet varit en naturlig följeslagare och blickar hon framåt ser hon en lång rad av böcker med hennes signatur.
    - Jag skrev min första bok när jag var åtta-nio. Den var på femtio sidor, handlade om en liten flicka och en hundvalp och var väldigt barnslig. Så jag har skrivit regelbundet väldigt länge, säger hon.
    - Det är helt enkelt det roligaste jag vet. Jag är fascinerad av språket, av att trolla och leka med orden.
    Hon har redan skrivit sin nästa bok som hon nu redigerar och diskuterar med förlaget. Den här gången blir det en uppdiktad historia, en berättelse om skuld och försoning med livet. Dessutom har hon en roman i huvudet om den amerikanska pinuppan Bettie Page. Och så drömmer hon om att skriva filmmanus, eftersom detaljerna är så viktiga i dem.
    Berny Pålsson säger att hon inte tycker att hennes utlämnande böcker haft någon direkt baksida för henne själv.
    - Det har varit mitt behov att bearbeta allt jag varit med om som gjort att jag har skrivit självbiografier. Men egentligen vill jag skriva fiktivt. Det fascinerar mig att få utlopp för fantasin.
    Henrik Strömberg
    031-62 42 60 [email protected]

    Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.