Med tidsmaskin in i framtiden

Träden reser sig ensamma eller i vaksamma små klungor i det flacka men ändå inte för ett ögonblick enformiga landskapet. Buskarnas och gräsets utbredning har mer av lust och impulsivitet över sig och skapar en underbar känsla av variation och rymd. Då och då passerar våra fyrhjulsdrivna bilar tre, fyra gråsvarta, mjukt rundade hyddor eller en termitstacks kraftiga och kantiga gjutjärnskropp. Det är 36 grader varmt. Solen är lika närgången som ute på havet.

Men det är de otaliga och ofta omfattande fläckarna med torr och intensivt nyponfärgad jord som ger miljön dess påfallande asketiska särprägel och påminner besökaren om de hårda - torra - livsvillkoren här i Wajir District i nordöstra Kenya. Årsnederbörden brukar vara en tredjedel av den svenska.

Men oförutsägbarheten är det enda riktigt förutsägbara här och det som människorna har att anpassa sig till. Kamelflockarna som vi blåser förbi i åttio kilometer i timmen representerar en sådan mänsklig - och flera tusen år gammal - anpassning. Kameler ger mycket mjölk, men behöver inte, förutsatt att betet är tillräckligt saftigt, dricka på flera månader. En väl omhändertagen kamelflock är både bankkonto och livförsäkring.

Frågan är emellertid om denna anpassning kommer att förslå i framtiden. FN:s klimatpanel IPCC framhåller i sin aktuella rapport att Afrika kommer att drabbas särskilt hårt av den globala uppvärmningen. Fattigdomen, sjukdomsbördan och den höga befolkningstillväxten spelar förstås in. IPCC förutspår mer extrem torka och mer extrema regn under det här århundradet.

Försörjningen kommer att bli ännu mer problematisk än idag. Nästan hälften av kontinentens yta - 43 procent, närmare bestämt - räknas redan som tämligen eller mycket torr. För Kenyas del är siffran betydligt högre: 80. Om Sverige i princip är lika med granskog, är Kenya lika med glest bevuxen bush.

Fotografen Håkan Carlbrand och jag har genom Ulrika Åkesson på Svenska ambassaden/Sida i Nairobi fått möjlighet att följa med på en tre dagar lång Sidaresa till Wajir District. På programmet står studiebesök vid olika biståndsunderstödda projekt ute i bushen och möten i centralorten Wajir Town med representanter för myndigheter och organisationer som är involverade i sådant som vattenförsörjning, matproduktion och sanitet. En sympatisk ung imam med ett ivrigt leende och ett lika ivrigt handslag avslutar den första diskussionen med en bön. Befolkningen i Wajir District är somalisk - Kenyan Somali, lyder den officiella beteckningen - och bekänner sig till islam.

Det känns ibland som om vi rest med en tidsmaskin istället för med flyg och bil. Människorna i bosättningarna i bushen är klädda i färgstarka och mycket vackra fotsida dräkter och kunde nästan ha klivit rätt ut ur någon av Gustave Dorés bibelillustrationer, låt vara att jag aldrig sett någon av Dorés gestalter med en mobiltelefon i ett snöre om halsen. Många av distriktets femhundratusen invånarna är fortfarande nomadiska pastoralister och flyttar runt med sina kameler, getter, får och kor. (Pastoralister försörjer sig på att valla djur och har kött och mjölk som basföda.)

Nomadisk pastoralism är en både ekonomiskt och ekologiskt optimal försörjningsform i områden som är för torra - eller på annat sätt olämpliga - för jordbruk i Afrika. Men inte alltid en okomplicerad sådan numera, när barnen förväntas gå i skolan och det finns nationsgränser och fler och fler permanenta bosättningar att ta hänsyn till. Och därtill, vad Wajir District beträffar, gott om från Somalia insmugglade automatvapen att använda i konflikter mellan individer och klaner, konflikter som ofta har sitt ursprung i konkurrensen om vatten och bete. Och befolkningen ökar kraftigt i Wajir District, med 3,7 procent per år, vilket nästan är dubbelt så mycket som det kenyanska genomsnittet.

Den svåra och flera år långa östafrikanska torka som tog slut i och med de "långa regnen" för ett år sen gjorde dessutom åtskilliga nomadiska och bofasta invånare i distriktet utblottade genom att ta död på många av deras djur eller till och med på alla. De extremt rikliga "korta regnen" i slutet på året bidrog å sin sida med översvämningar, bortspolade vägar, förorenat dricksvatten, malaria, Rift Valley Fever och en rad andra allvarliga problem. Längs huvudgatan i Wajir Town står slitna lastbilar som kommit från Mombasa med nödhjälp. På några ställen i staden ser vi hyddor vars stomme av grenar är täckt med plastpåsar och tygstycken istället för med den sedvanliga och värmeisolerande mattan av flätade palmblad - rekvisita till en Mad Max-film.

Vår tidsmaskin har egentligen, inser jag, tagit oss med in framtiden. Om några hundra år kommer kanske stora områden på vår uppvärmda och uttorkade jord att vara bebodda enbart av glest utspridda grupper av nomadiska pastoralister. Kamelflockar lär emellertid bli ett vanligt inslag i landskapsbilden i länder som Portugal, Spanien och Italien långt innan dess - om tre, fyra decennier kanske, eller ännu tidigare. Uppvärmningen kommer att göra det norra Medelhavsområdet torrare och torrare och så småningom tvinga många miljoner sydeuropéer att flytta norrut, kanske ända till de glest befolkade nordliga delarna av Skandinavien. Herdar och kameler blir de enda - tillfälliga - gästerna på de övergivna turistanläggningarna på Costa del Sol.

Det är lätt att föreställa sig att Wajir District kommer att vara obeboeligt vid det laget: ren öken. Men prognosen behöver inte nödvändigtvis vara fullt så dyster. Det lär jag mig, efter återkomsten till Nairobi, av Anna Tengberg, som är Senior Programme Officer med ansvar för "land degradation" på FN:s miljöprogram UNEP (baserat just i Nairobi). "I Östafrika har man inte haft någon nedåtgående trend i nederbörden, däremot har klimatförändringen lett till mer extrema vädersituationer, antingen är det jättetorrt eller också regnar det alldeles för mycket."

El Nino har en viss betydelse i sammanhanget. Detta med några års mellanrum återkommande naturliga klimatfenomen i Stilla havet påverkar direkt eller indirekt väderleken och nederbörden över hela södra halvklotet och innebär för Östafrikas del just mera regn (men för södra Afrika torka). Och den globala uppvärmningen förstärker El Niño-fenomenet, även om den El Niño som pågår för närvarande hittills inte har haft lika allvarliga följder i Östafrika som den El Niño som inträffade 1998.

Det finns förstås ett antal komplicerande faktorer. Anna talar bland annat om de allvarliga hälsokonsekvenser uppvärmningen kommer att få i form av en kraftigt ökad sjukdomsspridning. Myggor gillar ju värme. Nairobi och det kenyanska höglandet kommer att drabbas på allvar av malaria framöver istället för bara av enstaka fall. Och när jag senare hemma i Sverige fördjupar mig i litteraturen om den globala uppvärmningens effekter på Afrika - det finns mycket material på Oxfams sidor på nätet och en strikt vetenskaplig volym från Cambridge University Press, Africa and Climate Change - inser jag att de komplicerande faktorerna är ännu fler och att Anna så att säga bara gläntat på dörren till värmeslaget.

Högre temperatur leder som regel till ökad avdunstning, så Wajir District kanske riskerar att bli öken ändå. Men hur mycket som avdunstar beror också - bland annat - på växtligheten i området, på mängden och slaget av växtlighet. Växtligheten påverkas i sin tur av antalet betande djur. Överbetning kan dessutom i sig - genom att öka erosionen - bidra till att skapa öken. Och antalet djur bestäms bland annat av tillgången på vatten - en djupborrad brunn kan alltså i slutändan visa sig vara en tvetydig välsignelse. Fast å andra sidan kan en sådan brunn radikalt förbättra livsvillkoren i en bosättning i bushen. Och befolkningen växer som sagt. Wajir District - som är mer än dubbelt så stort som Västra Götalands län - har för närvarande 44 permanenta vattenkällor. Hur väger man mot en sådan bakgrund dagens akuta behov mot framtidens möjliga risker? Sårbarhet nu mot sårbarhet då?

Det finns nog inga enkla svar. Men den påtagliga tillförsikten hos de människor som arbetar med vattenfrågor i Wajir District är faktiskt smittsam. De har redan åstadkommit mycket med förhållandevis blygsamma medel och därigenom visat på möjliga vägar ut ur fattigdom och hopplöshet. Pastoralism bygger på geografisk rörlighet, sofistikerad resurshushållning och ett finmaskigt nät av förpliktelser och ömsesidighet, och det kulturarvet borde kunna gagna invånarna i Wajir District också i framtiden. Vad Afrikas pastoralister har att lära av den rika världens överkonsumtion och resursslöseri vet jag inte riktigt.

Nils-Aage Larsson