I söndags ordnades konferensen ”Hijab som politiskt motstånd” hos Mångkulturellt centrum i Botkyrka. Initiativtagare var dramatikern och vänsterpolitikern America Vera-Zavala, som ska sätta upp en hijabpjäs med premiär till hösten, och den islamiska aktivisten Fatima Doubakil.
Jag ställde mig på vägen dit två frågor som jag hoppades få svar på: Hur ser detta politiska motstånd ut? Mot vad riktar det sig?
En annan fråga värd att fundera över är hur det kan framställas som feministiskt att bära ett plagg som markerar underordning i ett patriarkalt regelverk.
Nu finns det ju de som väljer att betrakta slöjan som ett klädesplagg vilket som helst, en markering av religiös tillhörighet som utomstående bör ha lika lite synpunkter på som om det handlade om frisyren eller kjolen. Det uppstår emellertid ett problem med religiös, eller annan ideologisk, klädsel om den ska kombineras med arbete i offentlig tjänst där den anställda förutsätts vara neutral. Det är en fråga om trovärdighet, både för individen och systemet.
Ett annat problem är valfriheten: slöjan i dess olika utformningar utgör en uniformering och är som sådan inte något fritt val utan en anpassning till, eller underkastelse under, ett bestämt moral- och tankesystem.
Det är förmodligen inte så att miljontals kvinnor jorden runt en dag vaknade och samtidigt bestämde sig för att det var så här de ville klä sig. Jämställdhet är inom islam strukturellt underordnad uppfattningen att män och kvinnor har skilda sociala roller.
"En revolutionär konferens"
Föreläsarna och paneldeltagarna under konferensen i Botkyrka kom från Muslimska mänskliga rättighetskommittén (representerad av Maimuna Abdullahi), Muslimska kvinnonätverket och kvinnorörelsen Hayat (representerad av Aftab Soltani). Med fanns dessutom Paulina de los Reyes, professor vid Stockholms universitet, som på allvar beskrev den islamiska revolutionen i Iran 1979 som ett försök av täckta kvinnor att skapa ett mera rättvist samhälle.
Enligt America Vera-Zavala behövdes den här konferensen ”på grund av världsläget, islamofobin och kampen mot terrorismen”. Maimuna Abdullahi förklarade att det var ”en revolutionär konferens som behövs i det klimat som råder”.
Men, fortsatte jag att tänka, hur ser det politiska motståndet ut och vad vänder det sig emot?
Utanför konferenslokalen stod en barbröstad demonstrant, Aliaa Elmahdy, som dödshotad tvingats fly från hemlandet Egypten, med skylten ”Hijab är sexism, inte antirasism”. Hon möttes av en skur av fördömanden. Upprörda unga kvinnor med hijab försäkrade att de valt att täcka sig av egen fri vilja och att de med sina slöjor gör motstånd mot rasism och mot vit heteronormativitet. Deras uppfattning är att västerlänningar sitter fast i strukturer som gör dem till förtryckare medan de själva är handlande subjekt som väljer sin uniformering.
Så där fick vi svaret på undringarna kring hijaben som politiskt motstånd. Kvinnornas val gör dem till aktiva deltagare i ett ideologiskt projekt som vill påverka hela samhället.
Jag tyckte mig känna igen fraseologin från ett välbesökt könssegregerat möte i Köpenhamn häromåret med islamistpartiet Hizb ut-Tahrir, där ett antiimperialistiskt budskap snarlikt 68-vänsterns, syddes ihop med religiös moralism.
Stora bidrag från staten
”Vi måste formulera en antikapitalistisk politik”, sa Maimuna Abdullahi i Botkyrka. ”Vi underkastar oss inte någon annan än Gud, därför är islam det starkaste motståndet”, sa Aftab Soltani.
De här islamiska grupperingarna är små, ett sammanflätat nätverk, men de har fått medialt genomslag och utverkat alldeles för stora bidrag från staten. De har haft kulturministerns öra. När de pratar om politiskt motstånd bör man ta dem på orden och inse att de ser sig som ett avantgarde, som inte i första hand oroar sig för diskriminering utan verkar för att sprida ett politiserat religiöst normsystem där slöjbärandet blir till en ideologisk handling vars innebörd sträcker sig långt utanför den privata sfären.
Det politiska motståndet är riktat mot den sekulära demokratin. Det är ett projekt där män och kvinnor bakom det kamratliga bror- och systertilltalet tilldelas separata uppgifter och där världslig lagstiftning och universella rättigheter på sikt bör bytas ut.
En värderingsmässig vilsenhet
Runtom i världen finns muslimer som vill reformera och modernisera islam, och på så sätt stärka kvinnornas ställning. I de flesta islamiska länder och miljöer verkar de i motvind eller lever under hot. Den islamiska lagen, sharia, graderar människovärdet och är dessutom oåtkomlig för rationella argument.
Sorgligt nog har den västerländska vänsterns stöd till reformkrafterna inom islam i stort sett uteblivit. Exemplen på motsatsen – samarbete med de ultrakonservativa – är desto fler och har med tiden blivit mer markerade. Denna uppslutning bakom motståndet mot den sekulära staten och upplysningens idéer vittnar om en remarkabel värderingsmässig vilsenhet.
I bänkraderna framför mig i Botkyrka satt en applåderande man från Postkodlotteriet, som finansierar Vera-Zavalas hijabpjäs, och en kvinna från Diskrimineringsombudsmannen DO som helt och fullt verkade dela arrangörernas verklighetsbeskrivning.