Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
Bild - 1

Maxim Grigoriev | Städer

Maxim Grigorievs debutbok är stilsäker med skarpa och fantasieggande bilder, anser Johan Werkmäster som dock saknar de riktiga berättelserna.

Noveller

Noveller

Maxim Grigoriev

Städer

Albert Bonniers

I en av de tolv novellerna i Maxim Grigorievs debutbok Städer reser en portugisisk man till Berlin. I ett brev har hans syster antytt att hon vill träffa honom där. Men när han ringer henne får han inget svar. Under en veckas tid rör han sig mellan hotellet på Bülowstrasse och ett nattöppet turkiskt kafé, där han livnär sig på kaffe och croissanter.

För övrigt händer inte mycket, i alla fall inte på ett yttre plan. Det gör det inte heller i de övriga novellerna. Grigoriev – som är född 1980 i Moskva men uppvuxen i Stockholm – rör sig företrädesvis i europeiska storstäder som Paris, Madrid, Porto, Odessa, Moskva, Sankt Petersburg, Aten och Berlin. Tempot är lågt, ibland närmast stillastående. Som läsare har jag stundtals lika långtråkigt som de litterära gestalterna tycks ha det.

Men långtifrån alltid. Det var längesen jag läste en sådan stilsäker debut med så skarpa och fantasieggande bilder. En fuktfläck i ett tak ser ut som ”en gammaldags världskarta, med gulblekta kontinenter och berg”. Skogsklädda kullar liknar broccoli. Vid tysta bostadsgator i Madrid äger alla en bil men ingen hittar en p-plats: ”Ljudlöst kör de runt i timmar med sina bilar och letar efter någonstans att trycka in den.”

Städernas sevärdheter syns inte. Människor, inte sällan vilsna skolbarn, strövar runt i oansenliga kvarter i metropolernas utkanter. På ett kebabställe i Berlin sitter ett gäng utländska studenter och pratar om Sehnsucht – om längtan efter något som man inte vet vad det är.

Jag tycker mycket om Grigorievs debutbok för bildernas och stämningarnas skull. Men jag saknar de riktiga berättelserna – fiktiva eller verkliga – om vad som egentligen händer i regniga återvändsgränder och på blåsiga torg. Jag saknar en inbjudan till läsaren, en vilja att fängsla och fascinera. Att våga skarva och ta ut svängarna på ett mer publikfriande sätt.

Bild - 2
Mest läst