Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

    Den här artikeln ingår för dig som är kund.

    Mats Kempe | Det jag redan minns

    Mats Kempe löper amok bland alla förutfattade meningar om hur en novellsamling ska se ut, skriver en uppfriskad Cecilia Nelson.

    Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

    Roman

    Roman

    Mats Kempe

    Det jag redan minns

    Norstedts

    I Mats Kempes Nattlampan tänd och dörren på glänt (2011) avbryter en författare plötsligt den novell läsaren just kommit in i. Han har drabbats av insikten att han inte längre har råd att skriva vardagsnära skildringar utan tillstymmelse till mord eller andra dramatiska höjdpunkter. Han tvingas erkänna att inte ens litteraturen undkommer den ”moderata entreprenörssmittan”.

    Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

    Metadiskussionen fortsätter i Kempes nya bok Det jag redan minns – en roman i 16 noveller. Här är den mer integrerad i själva skeendet och författaren Mats har kropp och repliker som alla andra karaktärer. Det löst sammansatta dramat utspelar sig i Den animerade staden, en nordsvensk kuststad där det ena paranormala fenomenet efter det andra infinner sig.

    Liksom i Shaun Tans sällsamma förortsskildringar bottnar berättelserna om staden i djupt mänskliga tillstånd av ensamhet och utsatthet. Med lärarens goda minne trakasseras en pojke av sina klasskamrater i en skola som visar sig kusligt övervakad. En förälder lämnar känslomässigt sin familj efter möten med märkliga varelser och tre män kämpar för sina liv i en Jules Verne-inspirerad malströmsscen. Självaste Sherlock Holmes håller på att försmäkta, tvångsförflyttad in i handlingen av ett penningdrivet medieteam som tagit över planerandet av den bok läsaren håller i handen.

    Det blir ett stimulerande besök i Den animerade staden som är ett mycket litterärt bygge, fullt av referenser till verk i skilda genrer. Kempe tar ut svängarna rejält och förenar skickligt frågeställningar om liv och dikt och förhållandet dem emellan med utflykter i det öververkliga. Det är allvarligt och galet uppsluppet, vilket avspeglar sig i språket som tillåts pendla mellan det strama och det mer fritt flödande.

    Det här är en bok som löper amok bland alla förutfattade meningar om hur en novellsamling ska se ut. Det är uppfriskande!