Mathias Ranégie - räddad av fotbollen

ANNONS
|

Den här hösten är Mathias Ranégie utlånad från Watford, som håller till i norra London, till Millwall FC, hemmahörandei Bromley i sydöstra London. I matchen mot Wolverhampton i mitten av oktober var Mathias Ranégie skadad och satt till vänster om mig på pressläktaren på arenan The Den, när Millwall låg under med 0–3 men kom ikapp. Till höger satt en man i 50-årsåldern. Hans tatueringar var stora, liksom de örhängen han drog i under hela matchen. Han kunde inte sitta still, munnen gick i ett och när upphämtningen var ett faktum råkade han slita tag i sitt ena örhänge vilket ledde till ett upprispat och blodigt öra.

ANNONS

Det är den fotbollsverkligheten, i Englands näst högsta serie, som Mathias Ranégie har kommit till. Han bor tillsammans med sin flickvän Malin i en tvåa i Sherlock Holmes-kvarteren, vägg i vägg med en bank, på Baker Street i centrala London.

Det är torsdag eftermiddag och två dagar kvar till matchen mot Wolverhampton. Mathias har precis parkerat sin bil, den vita Toyota han kör så mycket i den hetsiga trafiken i London, på en liten gata med många stora och fina bilar i kvarteret bakom Baker Street. Bredvid Toyotan står hans Aston Martin, köpt för runt en och en halv miljon kronor i Italien.

Vid Två Dagars besök är han skadad i baksidan av låret, men på bättringsvägen och har därför rehabtränat när resten av A-lagsspelarna har laddat för den kommande matchen. I den ljusa lägenheten, med högt i tak och öppen planlösning, bjuder han på espresso. I vardagsrummet, framför den stora tv:n, står en stor, mjuk och djup soffa som gör en dåsig bara man sätter sig. Soffkuddarna är beige och orange. Väggen vid fönstret som vetter ut mot Baker Street pryds av Francis Bacon, i form av en stor utställningsaffisch från Kunsthaus i Zürich.

Malin, som jobbar på ett lyxigt gym där James Bond-skådisen David Craig tränar, har ganska nyss flyttat in. I ett hörn i vardagsrummet står en temporär och flyttbar tyggarderob med hennes kläder.

ANNONS

– Vi har så sjukt mycket kläder vi två. Ibland shoppar jag här bara för att jag inte har något att göra. Ibland kommer man på sig själv: ’Vad mycket pengar jag lägger på kläder’. Det är ju ingen långtidsinvestering direkt, konstaterar Mathias.

Då och då dundrar polisbilar och ambulanser förbi på gatan utanför, sirenerna är så höga att det låter som om de är inne i lägenheten. Mathias Ranégies göteborgska är intakt, han lägger till ett ”så” i slutet av nästan varje mening och den här eftermiddagen är han lite trött, gäspar då och då. Han är, som han uttrycker det själv, lugn. Lite sävlig skulle man också kunna säga.

Mathias växte upp i Majorna med sin mamma Agneta och sin lillebror Nicholas. Hans pappa Felix, född och uppvuxen på Guadeloupe, hade kommit via Paris till Göteborg och jobb på Volvo. Men Felix trivdes inte i Sverige. Han återvände till Paris och lämnade Agneta och sönerna. För Mathias handlade det mesta om fotboll, först i Göteborgs FF och sedan i Masthuggets BK.

Håkan Sandblad tränade Mathias Ranégie i sju år i just Masthuggets BK och har haft kontakt med honom sedan dess.

– Han var lagkaptenen och stjärnan. Man såg direkt att han skulle kunna bli hur bra som helst. Men Matte var lite tankspridd. Han är sig ganska lik faktiskt, en ganska cool typ, en snäll pojk. Han är nog fortfarande skyldig mig pengar för ett par benskydd eller ett par skor. Han var en strulpelle som glömde grejer och vi ledare såg till att han hade ätit före matcherna och att han hade sovit. Man undrar ju, vad skulle han gjort utan fotbollen?

ANNONS

När jag sitter där i Mathias Ranégies soffa på Baker Street, undrar jag vad den tioårigeMathias hade tyckt om det liv han nu lever som vuxen.

– Den killen hade nog tyckt att det var rätt najs, han hade nog varit nöjd. Jag var väldigt duktig på fotboll när jag var liten, men det var inte så att jag kände att jag skulle bli proffs. Jag gjorde bara det jag tyckte var kul och var rätt duktig i skolan tills jag kom till en viss ålder. I åttan–nian, det var då det började gå fel.

Han säger att han inte blev skoltrött, han var bara uttråkad av det mesta. Han blev kompis med en kille som rökte hasch och började även röka själv. Det var roligt just då, men det var också så att allting annat ”liksom försvann” när han testade det mesta i drogväg. Det blev allt svårare att gå tillbaka till fotbollen och till slut hoppade han av, trots att både Västra Frölunda och Häcken var intresserade av honom. Skolan var också ”skit” och han hoppade av den också. Då hade han bara sitt allt mer kostsamma missbruk att ägna sig åt och åkte bland annat fast för ringa narkotikabrott som femtonåring. För att förändra sitt liv flyttade han till sin pappa i Paris, men även där gick det ”si och så” även om han gick en kockutbildning, i alla fall i tre terminer.

ANNONS

När Mathias kom tillbaka till Göteborg efter två år var han vilsen och visste inte vad han skulle göra med sitt liv. Kompisarna från förr hade hunnit ”fixa till sig”.

– Det var en tuff period. Det var lite ensamt. Men en kompis drog med mig till en division fem-klubb, Majorna BK. Då var jag 20 år. Jag gjorde bra ifrån mig där och tyckte att det var ball. Sen kom jag till Lärje/Angered i tvåan och där gick det också bra. Det är små marginaler ibland. Hade det inte gått så bra där, hade jag aldrig suttit här nu.

Att han kom ur drogmissbruket då var inte följden av ett specifikt beslut, ”det bara blev så”. Det var helt enkelt inte roligt längre och han mådde dåligt. Via ett behandlingshem i Angered hamnade han på Linneahuset, ett kristet behandlingshem. Där fick han hjälp och tillbaka sin tro på livet. Han läste in gymnasiets engelska, svenska och matte och på Linneahuset blev han frälst.

– Tron på Gud hjälpte mig där, men sen när man lever i vardagslivet är det lätt att glömma det svåra och bara gå vidare som om ingenting hänt. Ser jag tillbaka på den tiden ser jag att tron gjorde stor skillnad. Jag förändrades, jag blev en bättre människa på många sätt. Men jag går inte i kyrkan nu. Jag har haft mycket flyt i mitt liv, var nära att råka riktigt illa ut och har nog alltid haft en liten skyddsängel som vakat över mig.

ANNONS

Inför säsongen 2007 gick han till IFK Göteborg, efter att ha dängt in 25 mål för Lärje/Angered i division två. Det blev SM-guld direkt, för Mathias Ranégie och för den nya tränarduon Jonas Olsson och Stefan Rehn. Men tiden i Blåvitt var tuff för Mathias som ”kom från ingenstans" till ett liv som proffs. Han kände sig aldrig hemma på Kamratgården, var inte van vid att allting skulle vara så strikt och gjorde bara ett mål på en och en halv säsong.

– Det blev lite fel allting där. Jag kom in för tidigt, de var inte mogna för att ha mig och jag var inte mogen nog för att vara där. Jag fick inget förtroende, samtidigt som jag tyckte att jag var tillräckligt bra för att få spela. De spelade rätt charmlöst också. Då skulle de bara slå ner bollen till hörnflaggan och där slog man inlägg. Det var typ deras filosofi, men jag har inget agg mot den klubben, säger han.

Via en kort utflykt till holländska Go Ahead Eagles, hamnade anfallaren i BK Häcken. Det var där ”allt började på något sätt”. Han gjorde 6 mål första året, 12 året efter och 2011 öste han in 18 mål på 22 matcher. Malmö ff köpte honom för mellan 10 och 15 miljoner kronor och succén fortsatte under hösten samma år. Sedan rullade det på med flytt till italienska Udinese och han var plötsligt värd närmare 20 miljoner kronor.

ANNONS

Det började bra i Italien, men det blev bara ett mål i Udinese, mot ac Milan. Vid senaste årsskiftet gick flyttlasset till Watford, en klubb som har samma ägare som Udinese. I Watford trillade målen visserligen in, men det var han som bad om att få bli utlånad till Millwall för att få speltid. I Millwalls blå tröja har det ännu inte blivit något mål. När det här skrivs.

– Kanske blev jag lite bekväm efter att det gått så bra i Häcken och Malmö och i början i Italien. Då är det lätt att man: ”ja, det här var ju inte svårare än någon annanstans”. Det kanske tränaren märker av lite. Så bänkar han dig och någon annan anfallare gör bra ifrån sig och så är du borta.

Han känner inte att han har misslyckats under sitt äventyr utomlands. Men han konstaterar krasst att i dagens fotboll finns det ingen kontinuitet utan ”man får försöka fiska upp bästa lösningen för stunden, tills man känner att man är hemma”. Han pratar om de tre viktigaste bitarna; att få det sociala – vardagslivet med vänner, familj och bostad – att funka, att fotbollsspelandet är en tillräcklig utmaning samtidigt som tränaren tror på dig och ja, att tjäna så mycket pengar som möjligt.

ANNONS

– Fotbollen är en tuff bransch. Det gäller att roffa åt sig så mycket som möjligt. Men det är inte alltid lätt att få de tre grejerna att synka. Visst tjänar jag bra med pengar nu, men det kan alltid bli bättre. Som fotbollsspelare kan du inte byta jobb bara för att du inte gillar din arbetsplats, du är under kontrakt, du ägs. Vi är välbetalda slavar, skulle jag vilja säga.

Mathias Ranégie har aldrig satt upp några mål eller drömt om några speciella lag eller att spela i något visst land. Han försöker göra sitt bästa och se vart det leder. Någon gång längre fram blir det säkert spel i Sverige igen, tror han. Han har en osentimental syn på branschen och på sin egen roll. Som han ser det finns det ingen långsiktighet i dagens fotboll, något han påpekar när jag säger att alla klubbar, inte minst i Sverige, alltid pratar om vikten av just långsiktighet.

– Det byts spelfilosofier och tränare hela tiden, även om styrelsen kanske har en plan på längre sikt. Men klubbarna vill alltid ha in bättre spelare och spelare och klubbar vill alltid utvecklas och i den fotbollsmiljön stannar inte spelare längre än två år nuförtiden. Det behövs en, kanske två spelare som är de som, så att säga, bär fram klubbmärket men efter det behöver du bara krydda med nya spelare hela tiden.

ANNONS

Var kommer då fansen in i den här otrogna fotbollsvärlden?

– De kan ju spotta på dig ena dagen och älska dig nästa dag. Det finns ingen kärlek från fansen. De gillar det du gör på planen om du gör det bra. Det där att spela för fansen som en del går ut och säger ibland, så känner inte jag. Vi blir så häcklade och fans har inget tålamod. Det är klart att alla fans vill ha en spelare som alltid gör bra matcher och som spelar för klubben i tio år. Men så fungerar det inte.

Men en sak är klar, Mathias Ranégie gör det han tycker allra bäst om att syssla med. Han är bara inte så intresserad av att sätta ord på de känslorna.

Vi hoppar tillbaka till den femte mars förra året, när Mathias tillhörde Udinese. Mathias var i Bad Gastein i Österrike, på nattklubben Gatz Mountain Club och tidningsrubriker vrålade senare ut att han slagit av näsbenet på en annan gäst, en händelse den målsägande berättade om för Aftonbladet. Mathias Ranégie ger nu sin bild, om än kortfattad, av det som hände.

– Jag började bråka med en kille där och sen var det en massa vakter som höll fast mig och tog hand om mig. Det är inte helt nerlagt ännu av den österrikiska polisen så jag vet inte vad som kommer att hända. Så kan det bli när man hamnar lite fel. Man är inte mer än människa heller. Jag kommer inte ihåg vad som hände eller vad som sades. De var svenskar och sa säkert något dumt till mig där, provocerade.

ANNONS

Som han ser det har händelsen inte påverkat karriären, varken i Udinese just då eller senare. Men hans rykte fick sig en törn och kanske skrämmer det framtida arbetsgivare även om Mathias inte ligger sömnlös för det.

Sedan han fyllde 30 i somras har han funderat en del på vad han ska göra efter fotbollen. Han är intresserad av ekonomi, har mycket aktier och fonder, han ”gillar att få pengar att jobba". Kanske blir det något med kläder, kanske öppnar han restaurang, kanske blir han tränare, en hård sådan.

Hans son Noah har hunnit bli sju år, han föddes under sin pappas tid i IFK Göteborg. Noah bor i Stockholm med sin mamma och därför finns Stockholm med i Mathias framtidsplaner, troligen köper han en lägenhet där. För att komma närmare sin son. Mathias skrattar när jag undrar vad Noah tycker om att pappa bor i London. Han konstaterar att det nog inte har någon betydelse, bara pappa är där. Och att där finns tv och dataspel.

Halv nio morgonen efter ses vi ute på Baker Street. Det är ett betydligt piggare fotbollsproffs nu än i går kväll. Solen skiner även i dag, när han vant men med stora suckar kryssar söderut genom Londons rusningstrafik. När Mathias höll på att komma försent till en match upptäckte han en genväg som halverade tiden på GPS:en, så nu går det snabbare. Hade han kommit sent den gången hade det blivit dryga böter. I Watford fick han två veckors löneavdrag en gång då han var 25 minuter sen till en middag. Även i Udinese hamnade han i en dust med tränaren när han var ute på krogen då han var avstängd och inte skulle spela nästa match. Laget förlorade matchen, historien om Ranégies krogkväll nådde klubbledningen och han fick 10 000 euro i böter, men fick till slut ner det till halva summan.

ANNONS

– Varje gång det händer något sånt bränner du en chans och du har inte så många chanser. Men om du spelar och gör det bra, då bryr de sig inte lika mycket. I Malmö gjorde jag en del dumma saker, men varken tränaren eller klubbledningen ville att jag skulle vara på dåligt humör eller vara olycklig så då bitchade de inte. Det är så, det kommer alltid finnas spelare som blir annorlunda behandlade.

I England går spelarnas böter till en gemensam julfest. Mathias Ranégie säger att han inte bestämt sig för vilken fest han ska gå på, Millwalls eller Watfords. Allt tyder på att han från och med nyårsdagen tillhör Watford igen.

Han beskriver stämningen i laget som lättsam, sorglös och grubbelfri. Han säger att varken de många förlusterna eller konkurrenssituationen påverkar honom.

– Som fotbollsspelare försöker man att inte visa det, man vill inte vara den som visar att man mår dåligt för att andra spelare får spela. Jag umgås mest med min konkurrent nu, Ricardo Fuller. Vi vet hur det funkar, jag kan ju inte vara arg på honom om jag inte får spela.

När vi kommer fram till Millwalls träningsanläggning i Bromley, med till synes perfekta gräsplaner, är en stor, oformlig vakt snabbt framme. Klubben har varit tydlig med att vi inte kommer att få se träningen, vi kommer inte att få träffa managern Ian Holloway som är den som styr med järnhand, och vi kommer inte att kunna vänta på området. Det är så den internationella fotbollen har blivit – mer och mer instängd och mer och mer svåråtkomlig för fans och media. Klubbarna vill helt enkelt styra den bild som ges.

ANNONS

Strax före ett är vi tillbaka. Mot vaktens vilja blir det några bilder med boll ute på en av planerna. Mathias säger att han nog är i form, men att det handlar om att komma in i ”the zone”, det där flytet då målen bara kommer.

Dagen efter är det lördag, matchdag. Mathias tog bilen men fick vända och ta tunnelbanan på grund av trafikstockning. En vanlig dag i London. Matchen är intensiv och tempofylld, men jättekul att vara tvungen att sitta på läktaren när laget spelar, det är det inte, erkänner han. Hemmalaget ligger under med 0–3, men trots att Millwall gjort två snabba mål och jagar kvittering, reser sig

Mathias och Malin för att gå, de vill slippa röran när alla i publiken går samtidigt. Jag funderar över det han sa dagen innan, att han är nöjd med sin karriär så här långt och att han kommit väldigt långt om man tänker på var han kommer ifrån. Men jag tänker också på det han sa om långsiktighet och den eventuella kärleken till klubben.

– När jag slutar hoppas jag att jag är nöjd med min karriär, att jag mestadels har gjort rätt val. Det finns inget bättre jobb. Men man spelar kanske fotboll 20 minuter om dagen, resten är taktik, uppvärmning, fasta situationer och en massa sådana tråkiga grejer. Men vad fan, tjäna bra och spela fotboll, hur ska man kunna hitta ett bättre jobb än det?, undrar Mathias Ranégie innan han tystnar en stund för att sedan börja prata igen:

ANNONS

– Om jag saknar något är det väl typ kvinnliga kollegor. Jag har aldrig jobbat med en kvinna i hela mitt liv. Jag vet inte hur det är. Vi spelare är stöpta i samma form, vi är samma typ av människor. Det vore spännande att befinna sig i ett annat sammanhang någon gång.

Han konstaterar att han och Malin inte orkar utnyttja London fullt ut, han orkar inte vara ute och flänga hela tiden även om han gläds åt restaurangutbudet och stadens tempo.

– Jag trivs i storstan, blir lätt uttråkad i småstäder. Du vet, det är samma sak hela tiden, samma ställen man går och käkar på, samma folk man ser.

Som så många andra exilgöteborgare är han kluven. Ena stunden säger han att han är trött på Göteborg, att staden är för liten och att i Stockholm, där kan man vara neutral. För att i nästa stund hylla göteborgarnas avslappnade inställning till livet.

Men mer än något annat är Mathias Ranégie ute efter ständig förändring.

– Jag är från Göteborg och har bott i Göteborg, gör jag något där så vet alla om det.

FAKTA: Mathias Eric Ranégie

Yrke: Fotbollsspelare.

Ålder: 30.

Familj: Sambo med Malin. En son, Noah 7 år, som bor i Stockholm.

ANNONS

Bor: I lägenhet på Baker Street i London.

Aktuell: Är just nu utlånad till Millwall FC i den näst högsta fotbollsligan i England, Championship. Från och med årsskiftet tillhör han Watford FC igen, i samma liga. Han är också en av tre delägare i klädföretaget LXLS. Han har gjort fem landskamper, ett landslagsmål och vann den allsvenska skytteligan 2011.

FAKTA: MILLWALL FC – ARBETARNAS LAG

Millwall är en vanlig fotbollsklubb på många sätt, en av tjugo i den näst högsta serien i England, Championship. Men det är också arbetarnas lag som ”spelar för människorna som hatar sina jobb och som skulle älska att leva spelarnas liv”, som sportjournalisten Michael Calwin skriver i sin hyllade bok, Family.

Huliganstämpeln från 1980-talet lever kvar, liksom en förkärlek för de stora känslorna, inte sällan sammankopplade med en stolthet över hemlandet Storbritannien. Efter matchen mot Wolverhampton den 18 oktober där Millwall hämtade upp ett underläge med tre mål, spelade en uppskruvad manager, Ian Holloway, på den mest högljudda känslotrumman: ”Jag är så stolt över klubben och vårt sätt att ta oss tillbaka i dag. Det är vad den här klubben handlar om. Om att slåss för vår heder, om att kämpa, om att aldrig ge upp, om att vara modiga, som de brittiska soldater som slogs för vårt land för hundra år sedan.”

ANNONS

ANNONS