Klockan 00.53, latitud N57,29, longitud E11,37, sydväst Vanguards grund. Kjell Johnsson tar sin högra hand, iklädd en överdimensionerad, orange handske av tjockt gummi, som får handen att se ut som en del av Kalle Anka än som en del av en erfaren, gammal fiskare med särpräglad dialekt från Fiskebäck, och lägger den över den svarta spaken. Han för spaken framåt. En stor trålrulle börjar röra sig. Kjells brorson Tobias Johnsson och hans barnbarn Jonathan Johnsson, med likaledes orange Kalle Anka-handskar, tar tag i den 275 meter långa trålen och hjälper till att få den ner över relingen. Ner i Skageracks, för tillfället stilla, becksvarta vatten. Ner för att inleda nattens jakt på den silverskatt som någonstans under oss simmar omkring och glimmar. Den är bara värd fem kronor kilot. Men en lyckosam natt kan den väga 65 ton. Ett totalt värde på 325 000 kronor. Sillen är värd sin vikt i guld.

Sillen. Fattigmansmaten. När den simmade till blev man mätt, kanske till och med rik. Trankokerier och sillsaltningsfabriker växte som ogräs längs Bohusläns klippor, skogen höggs ned för att hålla kokerierna igång. Folk kunde likt messiasgestalter vandra torrskoda över vattnet på grund av all sill under dem. Sades det. När sillen försvann lades industrierna ner, fiskare blev utblottade, folket svalt. Messias försvann.

Nyttig och tillgänglig

I dag är det gott om sill. Den är en av få fiskarter vi fortfarande med hyfsat gott miljösamvete kan äta. Dessutom är den nyttig. Fet och fylld med Omega 3. Myndigheter, forskare och krögare vill få oss att äta mer av den. Vill få oss att överge bilden av sillen som trist proletär basföda och i stället ta till oss den som en kulinarisk läckerhet. Samtliga orter i Bohuslän med sillhistorisk bakgrund försöker bli en del av en tilltagande silltrend och har dragit igång Sillens dag eller Sillens helg. Mästerkockar turas om att fostra det svenska folket in i sillens gastronomiska värld. Allt mer sill i allt fler smaksensationer: Hjortron och chili, maltwhisky och senap, tsatsiki och fänkål. Att en restaurang döps till Salt och sill, som den gjort i sillmetropolen Klädesholmen, hade förmodligen aldrig hänt för bara några decennier sedan.

Vem tusan skulle ha gått på restaurang för att äta salt sill?

De första sillarna visar sig i trålen. Många är redan döda. Simblåsan sprängs när trålen snabbt stiger mot ytan. Eller så dör de av trängseln. En och annan överlevare lyckas kravla sig ur maskorna och simmar förvirrad iväg över ytan. Ja, tänker jag, en individ som klarar sig! En Nemo som simmar efter frihet!

Är det måhända en storstadsmänniskas naiva romantiserande, påverkad av Disneys och andra tecknade filmproduktioner, av alla sagors ständiga förmänskligande av djur oavsett intelligens och känsloförmåga? Eller är det kanske en sund, basal, moralisk reaktion: det är trots allt liv det handlar om.

Allt mer av trålen vinschas upp. Allt färre fiskar slipper ut. Trålen sluts hårdare kring de hundratusentals sillar som, just det, packade som sillar, trycks ihop till en enda gigantisk silverglänsande massa. Den ter sig alltmer som just en materiell skatt i silver och inte som ett gytter av levande väsen. Om än bara sill.

Bengt Johnsson står på främre, övre däck och tar emot sillen i trållyftet, ett slags hjälpnät som gång efter gång drar i sig strax över två ton av sillen därnere i trålen och tömmer ner den genom en lucka. Den glider vidare ner längs rännor och fyller sakta men säkert upp tomrummen i fartygets inre. När sista luttet, som det heter på fiskebäcksmål, är tömt säger Bengt:

– Ja, det var nog en 53 ton.

– Det va la gott, hojtar Daniel Johnsson, fjärde man i familjetrojkan och för dagen styrman, ut genom fönstret i styrhytten. Det va la skaapligt, det!

Ombord på Vingasand

Vingasand är ingen stor fiskebåt. Inte om man jämför med de enorma danskregistrerade båtar som låg bortanför henne i Fiskebäcks hamn. Men hon är stor jämfört med min, liksom många andras, barndomsbild av en fiskebåt: en liten kutter i vitmålat trä med pittoresk styrhytt och en dovt mullrande tvåtaktsmotor. Vingasand är en 32 meter lång båt med skrov i stål, en stor hytt i tre våningar med fräscht kök, mikro och platt-tv, sovavdelning i botten och en styrhytt med all världens moderna kommunikationsapparater högst upp. Hon är en obönhörlig del av nutidens industriella fiske. Ett fiske som dammsuger våra hav på fisk. I sillfiskets fall än så länge inom hållbarhetens gränser, men när det gäller många övriga fiskarter ett fiske som på ett veritabelt sätt håller på att lägga grunden till en ekologisk kollaps därute i havsdjupen. Bottentrålningen av främst kräfta, men också spätta, rödtunga och piggvar, är den stora boven i dramat. Men i slutet av 70-talet orsakade också de mer miljövänliga metoderna flyttrålning och snörpvadsfiske, som används i samband med fiske av sill, en kollaps för Nordsjöns sillbestånd. Ett totalt sillfiskeförbud mellan 1978 och 1983 räddade den gången sillen. Nu i år har EU, till mångas förvåning och ifrågasättande, gått emot sin egen förvaltningsplan och med stöd från Sverige godkänt 50 procent större sillfiskekvoter i Skagerack och Kattegatt, och 103 procent större kvoter i hela Nordsjön. Samtidigt minskade norrmännen förra året sina kvoter i Nordsjön med 15 procent. Det är inte lätt att skapa balans i havet.

Dimman ligger tät kring sten och kobbe. Vingasand stävar in genom allt det mjölkvita. Skär genom ett hav som knappt rör sig. Så träder en fyr fram på babords sida. Klockan är just före åtta på morgonen och vi anländer till Mollösunds hamn. Det är kallt. Råkallt. Fyra fullvuxna karlar står ensamma på kajen. Tampar kastas ut. Vingasand lägger till. En lång slang sträcker sig ut ur kajen likt en kraftfull havsorm. Männen på kajen drar den mot Vingasands däck. Grabbarna Johnsson tar emot den och kopplar ihop den med övre fördäck. Inte ett ord som sägs. Slangen börjar suga i sig av den 45 ton (visade det sig) tunga sillmassan. Mer än 600 000 sillar rinner ner under kajen och sugs drygt hundra meter bort in i den roströda fasaden till en oansenlig byggnad i trä. MP-produkter. Också det ett familjeföretag. Sedan 1966 har man tagit emot, rensat och fileat sill efter sill. Sålt till färskfiskmarknaden i Göteborg, saltat in och grundkryddat för konservindustrin.

Sill på löpande band

Inne i den oansenliga industrilokalen rasar sillen via löpande band ner i stora vita behållare med saltvatten från Vingasand. Så att sillen ska känna sig hemma, liksom. Vidare bort till sorteringsavdelningen; ner genom rullar som talar om vilken tjocklek sillen har.

– Det e la treor, säger Peter Olsson, ena halvan i brödraduon som tagit över företaget efter pappan, på omisskännlig göteborgska. Han är född i Mollösund men uppvuxen i Göteborg där han alltjämt bor.

– Det är ingen stor sill, förtydligar han.

Via fyra olika sorteringsstationer hamnar sillen till sist i vita papplådor där den läggs till rätta av varsamma händer. Ligger där i stillsam vila: en sillens lit de parade.

– På måndagar är det bara färskmarknaden som gäller, säger Peter Olsson. Men när den ska vidare till konservindustrin hamnar den i maskinen här borta. Den läggs först i kar med saltlake under en natt. Nästa dag läggs den i tunnor med kryddning av olika slag. Klädesholmen Seafood skickar till exempel hit sin egen kryddmix.

Några timmar senare på Folkets hus vid Järntorget. Havs- och vattenmyndigheten, före detta Fiskeriverket, har kallat till konferens med anledning av EU:s miljödirektiv för att nå en god havsmiljöstatus senast 2020. Jag kommer direkt från Mollösund. Frågar i receptionen om de har någon plats i en kyl för en liten låda med färsksill. Inga problem. Släntrar in i mina gummistövlar och skepparkeps, med flytväst och galonrock över armen, uppför trapporna och in i Brännösalen. Hoppas jag inte luktar fisk.

”Levande hav, sjöar och vattendrag till glädje och nytta för alla”, står det på den vita duken bakom Havsförvaltningenhetens chef Bertil Håkansson.

– Det är inte alla statliga myndigheter som har ordet glädje med i sitt mål, säger han och skrattar nöjt. Havets resurser är till för att nyttjas men inte överutnyttjas. Och just nu tas det fram en ny EU-politik kring fiskefrågorna.

Redovisningar om hur vi ska förvalta havets resurser följer. Fisket ses, efter näringstillförseln, som högsta belastningfråga när det gäller den marina miljön. Men man tror inte att regeringen kommer att fatta beslut om förbud mot bottentrålning, utan i stället införa fiskefria områden.

– Det är konstigt, säger Åke Hagström, professor i marinbiologi och chef på Havsmiljö-institutet i Göteborg, i pausen. I Öresund kan man ta upp mycket mer torsk än någon annanstans längs Västkusten. Och det trots att all form av trålning är förbjuden.

Han är irriterad, upprörd, över att så lite görs när det gäller utfiskningen. Men sillen då, kontrar jag, det ses ju ändå som ett bra fiske, de tilldelade kvoterna har ju i år ökat med upp till 100 procent.

– Men vad tror du sillen gör här? svarar han reptilsnabbt. Den åker ju inte hit på sin vandring från Rügen på nån jävla semester! Den gör en massa nytta och ingår i ett biologiskt sammanhang!

Sillkonservindustrins Mecka

Klädesholmen. Den moderna sillkonservindustrins Mecka. På 1930-talet blev konservindustrin alltmer betydande för det lilla kustsamhället och på 50-talet fanns här 25 konservfabriker. Men redan 1594 omnämndes Klädesholmen som ”ett gammalt fiskeläge” i en reseberättelse av Jens Nielsen, biskop i Oslo. Under den stora sillfiskeperioden 1747–1809 strömmade både sill och folk till. När sillen försvann, försvann också folket. Fattigdom, svält och sjukdomar härjade bland dem som blev kvar. Vid koleraepidemin 1834 dog 15 procent av öns 400 invånare. Så småningom kom sillen tillbaka och storsjöfisket utvecklades. Konservindustrieran inleddes.

På 1920-talet kulminerade befolkningstillväxten och 925 personer bodde på ön. Nu bor här åter strax under 400 personer året runt. En del av dem jobbar på öns numera enda konservindustri, Klädesholmen Seafood.

En tidig försommardag mitt i veckan tycks ön vara tämligen tömd på sin befolkning. Åtminstone utomhus. Men efter hand dyker hundägare efter hundägare upp på Torget mitt i den pittoreska, äldre delen av samhället. Stannar och språkas. Före detta länspolismästare Lotta Norris som bott på ön i 28 år. Jennie Bergius, urklädesholmare, som jobbat på fabriken. Gösta Gunnesson, fiskare sedan urminnes tider. Det snackas fiske. Det snackas sill.

– Som västkustbo har man ju automatiskt ett förhållande till sill. Jag älskar sill, säger Lotta Norris. Och Elvis, den vita hunden där, han älskar sill och räkor!

Gösta Gunnesson jobbar sedan drygt 30 år enbart med småskaligt hemmafiske. Torsk, bleka och hummer.

– Men numera får jag gå en 14 distans ut, två timmar, för att få något. Här på den svenska sidan finns inget. Varför vet jag inte.

– Det är så stort och viktigt i dag. Allt detta med fisk, fåglar och miljö. Vi pratar alltid om det. Det handlar ju om våra barn och barnbarn. Deras framtid. Det är viktigt så in i bomben, vet du!

I början på 2000-talet hade de fyra kvarvarande sillkonservfabrikerna på Klädesholmen svårt att överleva. Man bestämde sig för att slå sig samman och bilda en enda koncern, Klädesholmen Seafood AB. En bjässe på den svenska marknaden med en omsättning på 175 miljoner kronor om året. Men alltjämt familjeägt och lokalt förankrat. Och med hjälp av en kombination av sanning och smart marknadsföring verkar man ha fått konsumenterna att betrakta företaget som just småskaligt och nära, ett ack så viktigt ord i dagens livsmedelskonsumtion.

– Ok, vi köper den mesta sillen från Norge, säger Per-Aste Persson, vd på företaget, men generationerna innan oss var ju faktiskt uppe i Norge och fiskade. Så jag tycker att vi med gott samvete kan kalla oss lokala, även om vi också är internationella. Vi köper dessutom cirka 15 procent av vår sill från MP-produkter i Mollösund.

Han tar emot på ett ganska anspråkslöst kontor på övervåningen i en likaledes anspråkslös fabriksbyggnad. Han är förresten själv ganska anspråkslös, Per-Aste. Långt ifrån den gängse bilden av en vd. Men kanske väl överensstämmande med bilden av en sill-vd, bördig från Åstol, ingift i en av de gamla sillkonservklanerna på Klädesholmen. Klädd i jeans, pikétröja och träskor. Mild och lågmäld med utpräglad bohuslänsk dialekt.

– Åstolsdialekt, rättar han till och ler lite snett.

"Komplexa frågor"

Nere i husets hjärta turas några av de 50 anställda och diverse maskiner och löpande band om att producera inlagd sill av alla de sorter. Matjessillen görs i en byggnad några hundra meter bort.

– Det är väldigt komplexa frågor detta med fisket, fortsätter Per-Aste med något högre stämma för att överrösta ljudnivån där nere. Vi skulle gärna köpa mer svensk sill, särskilt nu när priset på norsk sill gått upp. Dessutom har ju svenska fiskare i år fått väldigt mycket högre sillfiske¬kvoter, även om jag ställer mig lite frågande till det. Ett stort problem för oss är också att den norska sillen är MSC-märkt (certifierat hållbart fiske), vilket den svenska från Kattegatt och Skagerrak i dagsläget inte är. Vi trycker på för att den ska bli det också här, så att lokala producenter som MP-produkter ska ha en chans. Vissa länder, till exempel Tyskland, köper bara MSC-sill.

På bandet bakom oss rullar glasburkar långsamt framåt på löpande band. 69 stycken i minuten, 50-60 000 om dagen, cirka 7 miljoner om året. De glider under en kryddoseringsapparat där kryddpeppar och lök för tillfället pytsas ner i botten. Dillsill ska det bli. På nästa station matas rätt mängd sill ner i varje burk. Maskinell rytm pulserar i rummet. Klickedickedickedick-puisch, puisch i en evigt upprepande puls.

I samma rum, bortanför bandet, är det ett annat tempo. Där sitter Agneta Karlsson i ensamt majestät och fyller för hand på stora, granna matjesfiléer i glasburkar. En av få riktiga sillmadamer som finns kvar i vårt land.

– Vi är faktiskt ensamma i Sverige om att ha fortsatt med det här hantverket på hemmaplan, säger Per-Aste.

Dillsillsburkarna fortsätter däremot automatiskt vidare i det maskinella systemet. In i ett annat rum. Passerar metalldetektorer och fylls på med dillspad. Dill, salt, ättika, med mera. Och konserveringsmedel. Ett stridbart ämne i hälsodebatten. Dessutom är ju sillen redan konserverad där den ligger i burken.

– Vi har vissa produkter utan konserveringsmedel, men de går bara på export, säger Per-Aste.

– I Japan, till exempel, skulle man aldrig köpa sill med konserveringsmedel i. Men smaken blir lite surare och saltare och våra svenska konsumenter vill inte ha det så. På sikt kommer det säkert in också på den svenska marknaden. Vi är inne i den diskussionen nu. Den kommer ju mer och mer.

Locken sätts på, diskning, etikettering med klockslag och bäst före-datum. Papplådor med 20 burkar i varje staplas på träpallar för vidare transport ut i landet. Restaurant Salt och sill ligger bara hundra meter bort, på andra sidan en asfalterad spång omgärdad av småbåtar på båda sidor. Restaurantpersonalen kan knalla över och köpa sillen direkt med en pallkärra. De har fått specialtillstånd från Livsmedelsverket.

Vi går över spången och in på restauranten för att äta lite salt sill. Menyn inleds med en hel sida om restaurantens fiskepolicy. De serverar till exempel aldrig fisk som är bottentrålad. De strävar efter spårbarhet på sina produkter och försöker köpa kravmärkt eller MSC-certifierad fisk.

Jag beställer in en sillplanka på sex olika sorters sill, en gjord på restauranten och resten från Klädesholmen Seafood. Krämig matjessill med kapris och rostad mandel, aquavit och fänkål, dill, svartpeppar och purjolök, senap och maltwhisky, och, jo men visst, högst vanlig matjes med gräddfil och potatis. Årets sill 2012 på tranbär och citrontimjan, framröstad av en jury med ständige ordföranden och Åstolbon Peter Harrysson i spetsen, lyser dock med sin frånvaro fram till Sillens dag på nationaldagen. En snaps på dill och citron samt en ljus lager från Grebbestad behövs för att skölja ner sältan. Jag sjunger den enda snapsvisa jag kan, och ja, ni gissar rätt; den handlar om sill.