Innan vi kommer till grytorna ska makrillen fiskas upp. Det kan låta enkelt. Särskilt när man är i sällskap med Richard Waje och hans vapendragare Rubby Dubby (båten, alltså), ett oslagbart team när det gäller att dra upp makrill.

Men vågorna går höga, uppemot två meter, och det blåser nio sekundmeter. I kombination med den gamla sjön, eller döskö som det heter på Tjörndialekt, blir det en omtumlande upplevelse. Tur att Richard Waje håller ställningarna och med van hand hanterar fiskespöet. Vid sidan av fiskspisen på den egna krogen Lasse-Maja på Marstrand är havet och båten hans rätta element.

– Det här är min avkoppling. Helst åker jag ännu längre ut där havet är fyrahundra meter djupt och fiskar sej och lubb.

Fotografen och jag är tacksamma över att det denna dag inte bär längre av än till Bredbåden, eller Brebön som min morfar skulle sagt. Det är ändå en bra bit utanför Hamneskär och Pater Noster men jämfört med fiskeresorna halvvägs till Norge känns det överkomligt.

– Här brukar det finnas makrill, säger Richard Waje utan minsta tvivel i rösten.

Han kastar i och drar upp. Efter tiotalet försök startar han motorn för att söka lyckan en bit längre bort. Den här gången behöver vi inte vänta så länge. Redan på andra försöket nappar det. Ordentligt. På de tre krokarna på linan sitter varsin makrill. Nu är det bara att hämta upp fångsten. Tre och tre, ibland två, kommer de upp. Försiktigt ur med krokarna och ner i hinken.

– Nu räcker det med småmakrillar, men jag skulle gärna vilja ha en riktigt stor makrill som vi kan koka in. Vi åker till Håbön, här fick jag stora i förrgår när jag var ute, säger Richard Waje.

Han har rätt. Ett riktigt praktexemplar har fastnat på kroken och vi kan, lättade, dra oss in mot land igen.

Färskare makrill kan vi inte få och när Ri­chard Waje får stå vid spisen en stund kommer inspirationen från barndomens somrar i Vallda, ungdomens resor i Asien och den för Richard Waje ständigt närvarande franska och italienska matkulturen. Smaka du också.