När Meet drog igång för ett par år sedan, var det med ett halvfärdigt koncept. Bra kött, javisst – men stora luckor i resten av det pussel som utmärker en bra restaurang, gjorde att magen gick ut mätt men med en ­sugande känsla av att det inte skulle bli något återbesök.

Antingen det var på gund av Ute­ätarnas anmärkningar eller krogens självinsikt som Meet spottade upp sig… nu kan man utan att skämmas presentera sig som en bra restaurang med exklusivt kött som specialitet, men även med bra kompetens över resten av menyn.

Men fokusera på maten! Servicen har ännu drag av diner à la Hollywood och miljön – med soffor i vitt skinn – lutar åt nattklubbshållet med toaletterna som puber­talt lågvattenmärke. Vilket behov förväntas man uträtta inför de liggande, nakna kvinnorna i skala 1:1, som är inbrända i kaklet?

Nå, det är åtminstone helt och rent.

Vill man bjuda en utsocknes gäst på den göteborgska specialiteten ”fisk”, väljer man knappast Meet. Däremot är förrätterna numera av en så hög klass och varierande fason att man blir lika delar förvånad och glad.

För det rimliga priset 139 kronor fick vi en tonfisktartar ”Asian sashimi style” med rostade sesamfrön, sallad på ­alger och sojamarinerad melon i samma rosa nyans som fisken, vilket skapade en fräck illusion. Ögat såg sött, men gommen fick salt – och tvärtom. Var det gjort med flit, så var de ­genialt. Ingefära gav extra sting och den generöst tilltagna salladen, som nästan kunde passera som ­huvudrätt för den som är mycket liten i maten.

Hummersalladen för 179 kronor bestod av både stjärt och klo (i princip en halv hummer!), smakade färskt och tronade på en grön bädd av sallad och blomkål. En majonnäs med rosade hasselnötter smorde upp det läckra skaldjuret. Också en fenomenal förrätt, väl värd sitt pris.

Den halstrade anklevern (155 kr), som är ruggigt fet i sig, kom på en brioche som dröp av smör från stekningen och tog andan ur anden. Fett onödigt! En härligt, syrlig körsbärscrème, läckert upplagd som en klick oljefärg på en palett, kämpade förgäves för att balansera allt det feta. Utan den fadäsen hade den femte förrättspoängen suttit som gjuten.

På frågan om hur vi vill ha köttet svarar vi ”som kocken tycker är bäst”. Antingen man väljer entrecôte, biff, oxfilé eller lamm, serveras kötträtten naken på stor, vit tallrik. Utan finess, men med skickligt styrd stekspade. Allt med ren, mör, god köttsmak. Med en ansenlig förrätt redan avverkad räcker den lilla (två hekto) portionen gott och väl. Jämförpriset sjunker en smula för den som väljer 300-grammare, men ligger ändå på sina modiga 1100 till 1300 kronor kilot. Lammracks billigast (329 kr), oxfilé dyrast (409 kr).

Två valfria, enkla, vällagade tillbehör ingår. Potatisgratäng, rostade rotfrukter, pommes frites, etc. Rödvinssås, bearnaise, smör etc. Coleslaw, lökringar, ratatouille etc. Kommer i skålar bredvid, som på ett internationellt steakhouse. Flaggskeppet är biff från wagyurasen, berömd i japanska Kobe. Kostar 589 kronor för 200 gram. Vi har provat den förut och funnit den precis så mör och smakrik som reklamen säger. Den här gången avstod vi.

Den som har plats för en 85-kronorsdessert kan få en rhumbaba, det vill säga en polsk, romindränkt donut eller savarin. Stora amerikanska blåbär och hallon vid sidan vittnade om att man inte tänker ”närproducerat, säsongsodlat” här. En matig crème caramel av ordinär Göteborgs­standard eller en nyponbakelse på mandelbotten är alternativ.

Summa poäng: 17 av 25

Förrätt 4/5

Varmrätt 8/10

Dessert 3/5

Service 2/5