Om Lady och Lufsen vore göteborgare är det inte helt otroligt att man skulle kunna hitta dem på La Cucina Italiana, med krögaren Pietro Fioriniello iförd sin höga vita kockmössa spelandes dragspel vid bordet.

I den lilla restaurangen, som endast har 20-talet sittplatser, flödar nämligen romantiken. Det skulle dock inte serveras någon simpel spagetti med köttbullar – här råder italiensk kökskonst på hög nivå.

Denna kväll var det för ovanlighetens skull tämligen få gäster i lokalen. Rätt skönt faktiskt. När vår guide till måltiden, servitrisen, kom med menyerna fanns det endast två saker att välja på: stor och liten meny.

Vi fegar ur och tar den lilla (499 kr) men väljer till ostarna (120 kr) från den stora. Maten är en kombination av rätter från Italien och bygger enligt Pietro på det italiens­ka aristokratiska arvet men också på den folkliga traditionen. Högt och lågt. Allt i hans egen tolkning.

Vi började med ett glas spumante, italienskt mousserande vin, och snart landade en tallrik italiensk street food som skulle ätas med händerna.

Det var en pizza fritta – en friterad pizzaboll – fylld med buffelmozarella och ricottaost, en bit surdegspanini med vildsvinssalami och en cappuccino på havskräfta, karljohansvamp och lite vanilj. En kul inledning där den milda men smakrika cappuccinon stod för den största behållningen. Pizza frittan var väl mastig och kunde ha varit mindre.

Vår guide hjälpte oss under tiden också att hitta rätt bland vinerna. Ett utmärkt jobb med enbart italienska drycker. Fattas bara annat.

Därefter serverades vad vi misstänker var en av Pietros signaturrätter – ”En italiensk frukost” bestående av en pyttetoast med ett perfekt stekt vaktelägg, en liten bit ljuvligt smakande tryffelsalsiccia och en fänkålscappuccino med lite lakritspulver på toppen. En fantastisk ”frukost” med glimten i ögat.

Nu hade köket växlat upp och servicen blivit lite mer familjär, på ett behagligt sätt. In kom en krämig saffransrisotto med hummerolja och en halstrad pilgrimsmussla.

Risotton var len som bomull men pilgrimsmusslan kunde ha fått några sekunder till i pannan. Kanske en smaksak. För att riktigt kunna suga upp allt från tallrikarna fick vi in en liten påse med brödbitar. Inte dumt alls.

Dags för varmrätt. Denna kväll blev det en bit sej med blomkålspuré, pärllök, lite trattkantareller och shiitakesvamp, samt en mustig oxsvansreduktion. Fisken var mjäll och fin och smakerna harmonierade men köket hade gärna fått ta ut svängarna lite mer. Överraska oss!

Tämligen stinna fanns ett behov av att stanna upp, kylas av och rensa smaklökarna. Och så lägligt det kom in en granité på spumante och apelsin. Fräscht och vältajmat.

Sedan var det dags att gå i närkamp med ostarna. En varm taleggio, en tryffelpecorino och en långlagrad parmesan. På skeden låg fikon- och tryffelhonung. Segrare: Tryffelpecorinon, som var fyllig i smaken men mild på samma gång.

Nu behövde kroppen verkligen något sött och till dessert fick vi en bit Torta Caprese – en choklad- och mandeltårta från Capri serverad med björnbärssorbet, lite saffransolja och ett chokladflarn. Sött och gott men samtidigt inte alltför tungt.

Men än var det inte slut. Till kaffet kom en liten, liten underbart god vaniljpannacotta och en chokladpralin. Snygg gest.

Nöjda och mätta lämnade vi restaurangen.

Summa poäng: 20 av 25

Förrätt 4/5

Varmrätt 8/10

Efterrätt 4/5

Service 4/5