Två stående björkstockar utanför entrén till restaurang Familjen på finfina Arkivgatan – vilket intryck ska dessa malplacerade skogsfynd ge?

Hann vi tänka innan vi klev in genom den glasade entrédörren och hamnade i bardelen med häng- och sittplats för thirtysomethings på väg någonstans, uppåt i karriären eller kanske hem till någons myshörna. Årets bästa miljö och stämning, tyckte White Guide i fjol.

Må de’, men bullrigt är det. Eller ska vi säga stojigt och livfullt?

Ett trappsteg ned i matsalsdelen är decibelen något lägre, men den röda färg som går igen i inredningen är lika hjärtligt varm här nere. Krögare Björn Persson, med stjärnkrogen Kock & Vin och vattenhålet Björns Bar på sitt samvete, vill att vi ska känna oss bekväma, som befunne vi oss i ett utvidgat vardagsrum.

En fredags- eller lördagskväll efter lön bör man boka bord i god tid. Och får då frågan, första eller andra sittningen? Det vill säga, vill gästerna inleda måltiden klockan 17.30 eller klockan 21?

Vi anlände sent och välkomnades med en glasburk kycklingleverpastej som spetsats med pickles och rostad lök. Utsökt på knäcke och surdegsbröd. Ja, faktiskt aftonens bästa.

Familjens matsedel innehåller alltid en trerätters meny för 325 kronor, men det är fritt fram att byta ut rätter, mot tillägg dock. Vid vårt besök öppnade menyn med en tunt skummig soppa på gurka och krondill med lättrökt lax och, påstod matsedeln, pepparrot. Visst kan man låta naturens egna smaker tala, men om de talar så lågmält som i denna menlösa anrättning, då måste vi tala klarspråk. Var fanns pepparroten? Och saltet?

Bouqerones på strömming, små filéer som vitnat i vinäger och fått en härlig syrlighet, hade sällskap av en chipspåse, typ butikens lantchips. Udda och enkelt. Till detta rekommenderades vi ett torrt vitt vin och den blandningen skar sig. I övrigt var vi nöjda med de glasvisa vinvalen, som vi överlåtit på servisen som bjöd viner med karaktär, rikligt i glasen och prislappar därefter.

En halstrad kummelrygg med confit på tomater och krabba och liten rostad fänkål gick även den åt det överdrivet veka hållet, med klen sälta. Korrekt men oförarglig är nog det snällaste vi kan säga. Långkoket i form av glaserad oxkind räddade den annars tämligen bleka trerätters­menyn. En perfekt rätt att kura till i det begynnande höstmörkret, mört, smältande gott kött, spänstiga rotfrukter och som pricken över i, rilettens intensiva smak. Gott, var ordet.

Det ugnsbakade äpplet med mandelmassa, ett jordskred av rostade hasselnötter och vaniljsås borde suttit som gjutet efter ovan­stående. Äpplet var förvisso sötsyrligt smakrikt men nästan omöjligt att ta sig igenom. Risken att göra en repris på Julia Roberts snigelfadäs var överhängande, så äpplet fick åka ut halvätet. Merparten av den tunna och överdrivet söta vaniljsåsen gick samma öde till mötes.

Betydligt bättre då den luftiga chokladbakelse som serverades med kryddkokta citrusfrukter, kärvt syrliga, och därtill en citronsorbet. Bordsgrannen suckade av välbehag över denna inte helt överraskande men sällsamt lyckade kombination.

Familjens kök blandar topprestationer med svaga insatser och webb­platsens yviga löfte om ”modern västsvensk gastronomi” tycks stundom övermäktigt.

Servicen var vänligt avspänd med bra tajming. Så mycket mer kan man inte begära en fullsatt afton. Jo, kanske att alla gäster ska få en egen matsedel.

När vi pudrade näsan såg vi att krogens bakre regioner skulle må väl av uppfräschning med färg och glans.

Medan vi på väg ut begrundade den inte alltför blodiga notan kom vi på att vi inte ställt frågan om björkarna. Mysteriet kvarstår.

Förrätt 3/5

Varmrätt 7/10

Dessert 3/5

Service 3/5

Summa poäng: 16 av 25