Vid Uteätarnas förra besök ifrågasatte vi tigerräkans förekomst på menyn. När vi nu slår upp ”Peacock Post” – det underhållande tidningsbladet som utgör krogens matsedel – meddelas på nyhetsplats att Peacock av omsorg om naturens arter ”inte längre arbetar med tigerräkor eller ­någon form av tonfisk”. Bravo!

När vi tre timmar senare klättrar de två trapporna upp till markplan efter en stor avsmakningsmeny känns ingen saknad av vare sig räka eller tonfisk. Inte med den fullödiga palett av smaker som serverats under kvällen i källarlokalen, vilken liknar ingen annan restaurang i stan. Mycket att titta på runt den centralt placerade baren.

Det panasiatiska köket vållar en del huvudbry. Inga renodlade för- eller huvudrätter att bedöma. Här kommer allt i en strid ström av smått och gott – ät i vilken ordning du vill, men var beredd på att sötma, syra, sälta och hetta bjuder upp dina smaklökar till en dans med turer du kanske inte tänkt dig.

Det stora paketet, ”Open dinner set No 2”, för 450 kronor startar med tre bitar sashimi och ­sushi av en kvalité högt över de vanliga sushi­hakens snabbmakade maki- och nigiribitar. Glöm skålarna med soja, ingefära och wasabi. Här är allt smaksatt från start – och det är perfekt balanserat. Du riskerar inte att kvadda din sushiupplevelse med det vanliga: pepparrot upp i näsan och tårar utefter kinderna.

Laxen var strösslad med rostade sesamfrön och badade i en delikat citrusolja, vars smaksättning var ”hemlig”.

Nigirin var en smältande carpaccio på torskrygg med lätt wasabisting – och makin, med lax i såväl fast som krämig konsistens, var beströdd med misopulver.

En liten krevad av asiatiska smaker, men allt i harmoni.

Dim Sum-kapitlet i stora menyn är tjockt. Först två salladsskålar – den ena med tydliga thaitecken. Koriander dominerar stort och tar knäcken på jordnötter, tomater och annat, medan den and­ra skålen med småbläckfisk (squid) är mild och bara försvinner i gapet. Ångade fläskdumplings är en höjdare tack vare den koncentrerade kycklingbuljongen, som vi sörplade i oss med rissked. Wonton på mörkokt högrev med silver­lök följde. Och så ännu en dumpling: en ljuv pilgrimsmussel­ravioli med ärtskott i spånkorg. Därefter fick vi bygga vår egen ”kebab” på pata negra-karré, picklad gurka och lök. Pata negra!? Plötsligt var vi alltså i Spanien…

Sedan ett par bitar halstrad entrecôte med kimchi (asiatisk surkål) och en spenatsallad som lyftes av en exklusiv olja. Till slut ett helt fat med frasiga, pankofriterade pilgrims- och blåmusslor samt kycklingvingar att doppa i en skål där en ljus ostronemulsion, slagen som en majonnäs, hällts ovanpå svart bläckfiskbläck. När vi doppade en mussla i skålen blandades såserna likt en yin & yang-figur. En slump?

Årets nyhet stavas robata vilket är japanska för ”vid elden” (Peacocks egen översättning). Grillat, alltså. Ett stort fat tunna, delikata skivor av smältande mör ryggbiff med fettkappan kvar, på en bädd av svensk sommarsallad (vi kunde skönja mangold i mörkret och kanske rucola, frisé samt roman). Utklickat på köttet var än en gång den snuskigt goda ostronemulsionen – och i botten en sagolik sky som återigen var ”hemlig”, men som drog lite åt teriyakihållet.

En sötsyrlig gomrensare fick avsluta. Blod­apelsinsorbet och -skum flytande i sirapssött roibooste med sallad på mango och pomelo blåste bort all rest av hetta i munnen. Suveränt. Men nog var kakfatet med hallon, tryfflar och mini­prinsesstårta onödigt sött?

TOTALT 22

Förrätt

+ Huvudrätt 14/15

Dessert 4/5

Service 4/5